Barnhemmet 2 (PAUSAD)

Kapitel 8

...Och lägger några blad på Alex och några på mig. Väntar... Det funkar.

Efter att bladen hade fått verka och våra sår blev bra var vi tvungna att ge oss av. Varken jag eller Alex var särskilt sugna att stanna kvar på stället. Dessutom måste vi ju ta oss till nästa port.

Jag slänger upp ryggsäcken på mina axlar och vi börjar gå. Den rosa skogen verkar aldrig ta slut. Inte ens någon liten bäck eller något stöter vi på. Det är bara skog, skog och skog så långt ögat kan nå. Det känns som om vi är fast här. För alltid. Alex går tyst bredvid mig. Ingen av oss är särskilt pratsugna. Jag tror det kan bero på vad som hände i natt. Jag vet inte... Ingen av oss vet vad vi ska prata om. Men till slut bestämmer jag mig för att det kanske är dax att säga någonting.

"Om vi inte kommer ut ur skogen idag... vart ska vi då sova", undrar jag. Jag försöker låta så glad som möjligt, men det går inte så jättebra.

"Vi ska komma ut ur skogen idag. Det vet jag!", svarar han surt och biter ihop tänderna. Jag rycker på axlarna. Mitt humör verkar inte smitta av sig. "Om vi inte kommer till porten idag kommer vi kanske inte klara oss.", fortsätter han. "För vi har en vecka på oss. Sju dagar. Det finns tre portar." Jag nickar långsamt. "Vi kan ju behöva några extra dagar någonstans." jag nickar igen och stirrar rakt framför mig.

"Jag hatar det här stället.", säger jag. Alex sura humör har tydligen lättare att smitta av sig än mitt glada. "Man kan ju faktiskt undra varför hon skickade iväg oss. Asså jag menar, vi är barn. Hur kan hon tro att vi ska klara av det här?"

"Jag vet inte. Men hon är bara ett gammalt spöke..." Jag skrattar till. Ett tomt, glädjelöst skratt. Och plötsligt kommer jag på att jag inte känner något. Kärlek, menar jag. Inte någon annan känsla heller för den delen. Men... jag känner mig inte kär. Den där läskiga känslan som kom igår kommer till mig. Jag bara måste göra något för att känna det där igen... Bara känna att det fortfarande bara är vi två. Att ingenting i hela världen kan skilja på oss. Precis som det var innan resan. Jag vill leva ett vanligt liv igen. Fast efter det här vet jag att det inte kommer bli så. Redan efter det som hänt på barnhemmet för ungefär ett år sedan har ingenting varit som vanligt. Och jag fattar inte riktigt varför vi inte bara kan gå över till det normala igen. Men jag vet att vi varit med om det omöjliga. Vi har pratat med en död människa. Vi har rört en död människa. Vi har känt en död människa. Därför kanske det är omöjligt att glömma? Jag vet inte...

Jag ryser. Tänk om allt bara är ett lur. Ett sätt att ta kol på oss. Men bilderna av den lyckliga Anette med de små barnen gör mig också fundersam. Hon vill ju ha tillbaka de? Och om hon vill döda oss skulle hon väl redan ha dödat oss? Eller vill hon dra ut på det så att vi ska få en ännu mer plågsam död?

Medan frågorna bara blir fler och fler, trots att jag försöker skaka av mig de försöker jag hitta Alex hand för att lägga den i min. Jag kan inte hitta den och struntar i det hela. Jag tror att jag kan fortsätta ändå.

Alex är hungrig och vi stannar för att ta lite mat och vila oss. Jag står upp för att inte smutsa ner mig i lervällingen under våra fötter. Den fina mossan hade snabbt övergått till en äcklig, brun sörja. Jag böjer mig ner och öppnar väskan som vi ställt på en liten sten nedanför. Jag tar en macka och dricker lite vatten ur vattenflaskan.

Alex tar ingen mat utan ställer sig bakom mig. Jag vet inte vad han gör riktigt. Han verkar bara stå där. Efter ett tag lägger han armarna runt min midja och jag slappnar av lite. Men det känns inte riktigt het rätt på något sätt. Han gör det inte på rätt sätt. Plötsligt känner jag en hand på min rumpa och något som klämmer åt där.

"Alex vad gör du? Sluta.", mumlar jag och puttar honom lite ifrån mig.

"Men kom igen Alva. Vi är helt ensamma i en stor skog utan att någon kan märka. Det blir skönt."

"Vad fan tänker du med?! Du har aldrig varit sån här förut." Jag rynkar pannan och vänder mig om. Han kysser mig mjukt på läpparna och viskar samma ord om och om igen.

"Det blir skönt. Det blir skönt. Det blir skönt..." Hans ögon får någon grumlig och äcklig färg innan han sträcker fram handen för att klämma på mitt bröst. Hans ögon blir vita.

Jag skriker. Sedan snappar jag upp ryggsäcken och springer allt vad jag kan därifrån. Leran skvätter enda upp till knäna.

Vad gjorde han? Och varför? Det gick så snabbt ju. Är det såhär vår kärlek ska förstöras?..

***

Förlåt för att det var 19929939 år sedan... Men hoppas ni gillade kapitlet så hörs vi i nästa!

Kram!

/Elvira