Barnhemmet 2 (PAUSAD)

Kapitel 9

Vill bara säga tack och förlåt. Förlåt för att kapitlet är typ tre veckor försenat. Jag tror att uppdateringen kommer vara lite trög men... Om ni inte orkar med alla förseningar kan ni bara sluta läsa. Jag förstår er. MEN TACK FÖR 1K LÄSARE!! OCH FÖR FREAKING 20K LÄSARE PÅ BARNHEMMET 1!!!!! Ni betyder så jävla mycket för mig <3

Trevlig läsning! :* 

***

Leran blir bara djupare och djupare. Blötare och mer slaskig. Det skvätter upp till midjan på mig. Jag vet inte riktigt om jag gråter. Mitt hjärta känns tomt. Det känner jag. Men mina ögon känns fortfarande torra. Ibland är det svårt att gråta när man verkligen vill. Jag tänker. Varför blev det sådär? Jag visste redan att våra hjärtan kommer krossas den här resan, men ändå kändes det så långt bort. Och att det gick så snabbt? Det känns omöjligt att jag antagligen aldrig kommer få känna hans läppar mot mina läppar igen. Att han aldrig kommer hålla om mig med sina trygga armar.

Men det var inte orden han sa till mig som gjorde mig så rädd. Eller det klart att det skrämmer mig. De orden har han aldrig sagt till mig förut. Han har aldrig velat gå så snabbt fram. Han vill att jag ska ta första steget. Samtidigt vet jag att det inte riktigt var han som sa det där. Eller orden lämnade ju hans läppar, men jag tror inte att han ville. Det var ögonen som gör mig rädd. Vad hände? Jag har aldrig sett något liknande. De bara... blev helt vita...

Plötligt känner jag att leran har stigit enda upp till mina knän. Den rosa skogen är helt klart bättre än det här... Jag släpper mina tankar och söker med blicken efter något att gå på. Några hundra meter till och jag drunknar drunknar eller något... Men vart jag än tittar ser jag bara lera. Några småträd sticker upp ur marken lite här och där. Ett typiskt träsk. Bara lite mer spöklikt än ett vanligt träsk. Eller vad vet jag? Jag tror inte att jag har varit i ett träsk förut ändå...

"Fan", muttrar jag för mig själv och försöker ta ett kliv fram. Leran är tung och jag känner hur min fot sjunker ner mer. Paniken stiger snabbt i mig. Om detta inte slutar snart kommer jag inte orka, och om jag inte orkar längre kommer jag typ sjuka ner som i kvicksand eller något. Det vet jag. Om jag inte hinner till ett mindre lerigt ställe innan solen går ner kommer jag fastna i leran och säkert bli uppäten av nåt. Man vet ju aldrig vad för varelser som bor här. Det här kan ju vara "Svamphuvudernas" högkvarter...  Om bara Alex var här skulle vi säkert komma på ett sätt att ta oss fram. Men nu är det bara jag. Bara lilla jag. Alltså måste jag hitta på något själv.

Tro mig, jag är bra på att komma på lösningar. Problemet är att jag har panik. Riktig, jävla panik. Paniken som uppstår när man vet att man är nära döden... Det är inte riktigt lika lätt att tänka då. 

Jag tar ett steg. Ett till. Inser att jag har börjat svettas. Min andning är mer ansträngd än vanligt och mina ben värker av trötthet. Redan. 

Panik, ångest, en extrem hemlängtan och tanken på att jag kanske aldrig kommer ut ur det här träsket. Allt på samma gång. Tårarna börjar rinna ner för kinderna på mig. Varför händer det här mig? Varför är jag inte en vanlig trettonåring som hänger med sina vänner, går och shoppar? Varför är jag istället ute på uppdrag i ett annat universum, med uppgiften att rädda små barn från "svarta skuggan"? Det är absolut inte vad en tonåring ska hålla på med.

Samtidigt ser jag något bubbla i leran några meter framför mig. Jag rynkar pannan och väntar. Ingenting händer. Jag tar ett steg fram. Leran börjar bubbla igen. En konstig känsla sprider sig i mig. Vad detta än är är det inget naturligt. Jag känner det. Jag stannar där jag är. Att ta ett till steg känns alldeles för farligt. Mitt hjärta börjar dunka snabbare. Leran fortsätter bubbla. Jag tar ett ostadigt andetag och ser hur leran börjar bubbla på andra ställen runtomkring mig. Med hjärtat dunkande i bröstet hör jag Anettes röst i huvudet. "Om ni träffar på de... Spring bara." Jag vet att jag verkligen borde springa. Men kroppen lyder mig inte. Istället fortsätter jag stå och stirra ner på bubblorna som så gott som har bildat en ring runtomkring mig.

 Och plötsligt, sticker två händer upp ur leran...

***