Barnhemmet 2 (PAUSAD)

Kapitel 6

Plötsligt stannar vi upp, röret omkring oss försvinner. Jag ser mig omkring. Vi är framme...

Vi står som på en liten ring av sand. Runt omkring oss ser det ungefär ut som på jorden. Bara andra färger. Utanför sandringen ser jag en äng. En rosa äng. Små neongula blommor sticker upp här och där i gräset. Himmelen är lila. Jag måste säga att det är väldigt vackert. Långt bort ser jag ett högt berg. Ett svart berg. Högst upp på det står ett stort, svart slott. 

"Det är dit vi ska va?", frågar jag Alex.

"Antagligen...", svarar han och vi tar ett steg ut ur ringen. Den försvinner genast. Ängen luktar gräs. Precis som gräset hemma på jorden.

Alex pekar mot en skog som jag inte lagt märke till förut. Träden är rosa och lila. Den ser rätt mysig ut.

"Vi går dit!", säger jag. "Om något läskigt skulle komma hade vi ju kunnat klättra upp i ett träd eller något." Alex nickar och vi börjar gå. Jag tar honom i handen och tittar på honom. Han tittar inte tillbaka. Men det är väl inget konstigt med det? Han kanske är i sina egna tankar? Även fast jag försöker övertala mig själv om att det är inte är någon fara kan jag inte släppa orden Anette sa till oss. 

"Er kärlek kommer förstöras för alltid", hade hon sagt. 

Jag märker att vi är inne i skogen. Små, mörk, mörk, lila stenar sticker upp ur marken lite här och där. Lite orange mossa växer på de. När jag ser ner på marken ser jag att hela den är full av den orangea mossan. 

Jag försöker desperat komma på något för att kunna garantera att Alex faktiskt fortfarande är kär i mig. Jag kommer på något.

"Kan vi inte ta en liten vattenpaus?", frågar jag. Det är faktiskt rätt så sant. Jag är lite törstig.

"Visst", svarar han och vi sätter oss på närmsta, lila sten. Skogen luktar svagt av godis när Alex tar upp en av vattenflaskorna ur ryggsäcken. Jag tar den och dricker. Bara lite grann, eftersom jag inte är så törstig egentligen. Sedan ger jag den till Alex. Han stoppar ner den i väskan igen. Jag känner paniken bubbla upp i mig. Vågar han inte dricka ut samma flaska som mig. Tårarna trycker mot ögonlocken när jag säger: "Ska inte du också dricka lite?" 

Han skakar på huvudet och tar istället fram en klementin ur väskan. Vi äter den och lyssnar på den rosa skogens sus innan jag försiktig lutar huvudet mot hans axel. Han ruskar inte av mig iallafall. Jag tar nästa steg genom att med försiktiga små rörelser ta tag i hans haka och vinkla han ansikte mot mitt. Han lutar sig fram och våra läppar möts. Jag ler. Det känns precis som vanligt. Så mycket känslor. Helt fantastiskt. Jag hoppar upp i hans knä och vi fortsätter. Rätt så länge tror jag. Tillslut känner jag att det räcker. Vi sitter och tittar varandra i ögonen. Det ser rätt roligt ut. Jag skrattar till innan jag reser mig ur hans knä, lyfter upp ryggsäcken sätter den på hans rygg igen. Sedan tar jag hans hand igen och vi fortsätter...

***

När det känns som om vi gått i över en timme, får vi äntligen se något annat än rosa träd. En liten bäck. Eller liten kanske man inte kan kalla den. Den är inte riktigt stor heller. Kanske två meter, på ett ungefär. Vi tar av oss våra svettiga skor och strumpor, innan vi låter våra fötter bli svala av det kalla vattnet. Sedan reser vi oss upp. Alex slänger ryggsäcken över min axel istället för hans. 

"Den börjar bli jobbigt att bära omkring hela tiden. Det är din tur nu.", säger han. Jag nickar och vi fortsätter gå. 

Jag märker att det börjar skymma. Himlen skiftar i rosa, orangea färger. Typ som hemma på jorden. Jag kan inte låta bli att tänka på mamma och pappa. Och Alex familj. Undrar de vart vi har tagit vägen? Såklart de gör. Jag tänker även på alla varelser Anette har pratat om. Hittills har vi inte sett till de. Kanske kommer de fram när det blir natt? En obehaglig känsla bubblar upp i mig. Vad är det för varelser? Och den första porten? Var är den? 

Medan frågorna snurrar omkring i min skalle fortsätter solen ner mot horisonten. De fina färgerna övergår till mörkblå och lila nyanser. 

"Vi kanske borde sätta upp tältet?", frågar jag. "Man vet ju aldrig vad som kan komma fram i mörkret." Jag ryser och Alex nickar och ser sig oroligt omkring. "Tänkte på precis samma sak."

*ALEX PERSPEKTIV*

Medan vi satte upp tältet han det nästan bli helt kolsvart. Med lite smått panik kunde vi till slut stänga den lilla "dörren" till tältet. Vi ligger nu tätt tillsammans och hör på skogen utanför. Mitt hjärta bultar i säkert hundraåttio kilometer i timmen. Jag är rädd. Riktigt, jävla rädd. Tanken på att vad som helst kan stå utanför får mig att vilja krypa ihop till en liten boll och gråta. Jag tror att Alva känner samma sak. Hon tar tag i min hand och håller den stenhårt. Så hårt att det nästan gör ont. Jag kramar om hennes också. Sedan börjar hon gråta. Tårar strömmar ner för hennes kinder. 

"Vad har vi gjort?", hulkar hon. "Varför gjorde vi det här?" Som svar drar jag in henne i en mysig, varm kram. Det känns bra. Vi har varandra. Ingenting kan stoppa oss. Förutom det som kan finnas utanför tältet. Tror jag? 

***

När någonting prasslar till utanför rycker vi båda till. Vi har legat och halvsovit i ungefär en timme. Eller Alva har sovit. Jag har halvsovit. Jag tar som reflex tag i hennes hand och kramar den hårt. Prasslet kommer igen, och igen...

Och plötsligt höt vi ett skrik. Ett skrik som skär i öronen. Men inte är det Anette. Det här skriket låter tio gånger värre. Och plötsligt, är vi inte ensamma i tältet längre...

***

DUN DUN DUUUUUUUUUUN!!!

Jag vet att kapitlet kom för sent... Men bättre sent än aldrig! Och ni skulle ju inte vilja ha ett ett till kapitel på fem sidor va? Nej, jag trodde inte det häller. Istället kom kapitlet några dagar sent, men typ dubbelt så långt! Så hoppas ni blev glada nu!  xD

Kramiiis! <333

/Elvira