Släpp aldrig taget!

Del 1

Det hade gått nästan ett år efter händelsen på skolan. Ärren på mina armar och på benen var beviset på att det var ett förgånget faktum för min nära döden upplevelse, men också beviset för att något annat lyste upp min tillvaro till att fortsätta leva.
Det var sommar igen, början på sommarlovet faktiskt och jag var hemma i Jarlaheim med mina föräldrar och lillasyster. Det enda negativa med att flytta hem igen var att min mor vaktade mig som en hök och min syster spionerade på mig, minsta lilla grej jag gjorde skvallrades det om.
Jag kände mig som en fånge i mitt eget hem och hade inte fri tillgång till att röra mig fritt utan att någon vaktade varenda litet steg jag tog och sen skvallrade om det.
Just en dag som denna kunde jag ha varit ute och ridit på Pärlan, njutit av det vackra sommarvädret, men rädslan för att ha en "vakt" med mig, lät jag bli och tittade ut genom mitt fönster, mot stallet med en bok i min hand.
Om ändå Dylan var här.

Under det här året som gått har det hänt mycket. Inget allvarligt, men tråkiga saker ändå. Min familj har haft dåligt med pengar så alla våra hästar var sålda. Den enda vi ägde nu som vi hade råd med var Pärlan, mitt svarta envisa engelska fullblod. Jag red henne nu och då när jag kände för det men oftast fick min syster rida henne. Vilket kunde bli varje dag medan jag red bara ibland. Jag kände inte mig glad längre att rida, inte sen sommarlovet startade igång har intresset för hästar sjunkit. Det enda jag hade i huvudet var Dylan som var hemma i Jorvik City och jobbade som vanlig.
Han gick inte i skolan med oss längre efter att hans insats med skolans mord var lösta och han återgick till att jobba. Vi träffades så sällan att det oftast blev en pinsam situation att träffa varandra den första tiden men så vid varje tillfälle kom vi till den dagen då han ska åka hem och ännu en gång lämna mig ensam. Vid dessa tillfällen har vi alltid börjar lära känna varandra om på nytt innan det var dags att skiljas åt igen.
Det var alltid jobbigt för oss att båda att behöva leva med ett långdistansförhållande. Våra telefonsamtal var korta och vi sa aldrig mycket till varandra, mer än att jag fick berätta vad jag gjort. Dylan avslöjade aldrig vad han varit med om. Hemlighetsstämplat sa han varje gång jag frågade.
Det gjorde ont att sakna honom, speciellt så här.

"Trevor?" Min lillasyster Angela ropade efter mig när hon dundrade i trappan upp till mitt rum och slet upp dörren utan att knacka.
Jag tittade inte ens upp när hon kom in. Angela har ljusblåa ögon, blond långt hår och var väldigt lik mig utseende. Enda skillnaden var hennes fräknar på näsan och hon var väldigt insatt i mode. Och hon var femton år. De skilde fem år på oss och hon uppförde sig mer vuxet än vad hon såg ut att vara.
Full påklädd i cerise-rosa linne utan Behå under linnet och i par slitna ljusblåa jeans lutade hon sig mot dörrkarmen.
"Ska du läsa hela dagarna när det är vackert väder ute?" Frågade hon och försökte kontrollera andningen efter hennes hoppande upp för trapporna, kan hon ha tagit mer än tre steg upp.
"Jag anser att jag inte behöver gå ut direkt!" Svarade jag lågt och sköt upp glasögonen längre på näsan och låtsades vara insjunken i boken. Angela suckade och skrattade ironiskt.
"Jo det behöver du! Du kan inte förvänta dig att jag alltid kommer rida på Pärlan i fortsättningen!"
"Det har jag aldrig sagt heller, jag kan be någon annan." Angela slet boken ifrån mig och höll den ifrån mig, väntade på att jag skulle kasta mig upp från stolen och ta den, vilket inte var min tanke. Jag hade förberett massa böcker bredvid mig som jag skulle läsa den här sommaren. Jag sträckte mig efter en ny bok som även den snappade hon åt sig.
"Tänker du ta alla böcker av mig?"
"I alla fall så pass många jag orkar bära!" Log hon när jag sträckte mig efter en tredje bok, men höll den hårt intill mig för att inte tillåta henne att ta den. Hon lät den vara och släppte ner böckerna i hennes famn framför hennes fötter. Vi båda lät böckerna ligga där utan att göra något för att lägga tillbaka dom. Jag suckade och slog igen den tredje boken jag inte ens hann läsa dom första raderna.
Syskon.
Fortsättning följer...