Släpp aldrig taget!

Del 3

Hur jag än försökte hade jag svårt att njuta av att vara ensam, speciellt i Fort Pinta. Jag visste egentligen inte vad jag skulle hit och göra över huvud taget. Jag antar att jag kände paniken av att gå hem och bli stillasittande på mitt rum och höra på hur min syster skvallrade till min mamma om mitt uppförande.
Antar att Fort Pinta var ett bra ställe att vara på. Platsen var öppet, omgiven av en mur som gick runt den högt stående ön. Butiker stod öppet och lockade till sig turister och gamla kunder för att sälja allt nytt dom fått in i deras sortiment.
Men nu när jag ändå var här kunde jag kanske hälsa på Siri? Hon bodde i Silverglade Byn tillsammans med hennes pappa.
Jag hittade en busslista i informations disken i Fort Pinta, men vad jag kunde se så gick det inga bussar här under sommaren. Enda bussen som gick någonstans var bussen till Jorvik gallerian i Jorvik.
Kanske jag skulle göra en tripp dit och hälsa på Dylan?
Nej, han skulle bli arg om jag kom oinbjuden. Jag satte mig ner på en bänk och suckade. Hela den här idén med att smita från Jarlaheim var ren idioti. Med huvudet mellan knäna gungade jag fram och tillbaka. Jag höll händerna framför mig och ärren var det första min ögon tog kontakt med. Trots det var över ett år sen var ärren fortfarande lite rosa men dom hade läckt ihop fint, dock skulle det bli synliga ärr för resten av mitt liv.
Jag startade telefonen igen, med hjärtat i halsgropen, men en värme spred genom kroppen när jag såg sms symbolen från Dylan.

Jag stirrade på skärmen. Stirrade på sms symbolen med Dylans namn strax under brevet. Skulle jag våga öppna det och hoppas på att han frågade allt var bra? Eller skulle han be mig åka hem?
Innan jag fick en chans att öppna meddelandet kom ett annat sms, denna gången från Siri. Ännu ett leende spändes i mitt ansikte och jag öppnade hennes meddelande före Dylans.
"Hej! Din syster är orolig, vart är du?" Leendet dog ut. Kan jag inte ens har mina vänner ifred från henne? Då visste jag vad jag hade att vänta mig av Dylans meddelande.
"Kan jag inte ens ha mina vänner ifred utan att ni med vaktar mig som en hök?" Skrev jag tillbaka och lutade mig bakåt med ryggen mot bänken. Bara minuterna efter att jag sent iväg mig mitt meddelande ringde hon upp.
"Jag har känt Angela sen hon var liten, liksom dig, hon är orolig för dig. Varför har du rymt hemifrån?" Andra röster hördes i andra änden av telefonen så det var svårt att höra vad hon sa.
"Jag har inte rymt. Jag behövde få vara ifred!" Sa jag lågt. "Jag är i Fort Pinta!"
"Åh! Vänta där så kommer jag!" Jag hann inte svara innan hon lade på luren. Ännu en gång sneglade jag på skärmen där Dylans namn dök upp med meddelande symbolen. Varför blev jag så plötsligt osäker på att svara honom? Hade jag att vänta mig exakt samma svar som från Siri?
Min tumme svävade några centimeter ovanför skärmen, osäkert förde jag runt den, osäker på om det var rätt stund att svara, men ändå kände jag av ett behov att höra ifrån hann, även om det bara var ett meddelande, kunde jag höra hans röst genom orden han skrivit.
Jag öppnade meddelandet i alla fall.

Jag kände mig lättad när jag tittade på orden han skrivit. Lättad att inse att min syster inte hört av sig till honom.
Men ju mer jag läste av det korta meddelandet försvann lättnaden och ersattes med en tung sten över bröstet och ännu en gång sjönk modet på mig.
Jag erkände att jag älskade Dylan över allt och annat, för trots våra olika personligheter funkade vi ihop, vi fick lyckades alltid på ett eller annat sätt förstå varandra. Från det ögonblicket i den gamla gruvan i Firgrove, utanför skolan, där jag låg i mitt eget blod, var det första gången jag såg Dylan orolig, skärrad och tårögd vid åsynen av mig. Det var första gången jag såg honom sårbar och det var också sista gången.
Efter mitt tillfrisknade så var allt som vanligt igen. Han såg alltid bitter ut, log nu och och då när han kände för det. Men dom gångerna jag fick se hans leende var om det hände något mig med, så för det mesta var leendet ett skadeglädje. Men han tog hand om mig, behandlade mig det jag förtjänade och levde inte på att skratta åt mina fall.
Det som just nu fick mig att tappa modet av hans sms var just att han skulle spendera hela helgen hos mig. Jag hade hoppats att han ville att jag skulle spendera tid med honom i hans lägenhet i Jorvik City och inte hemma hos mig, där alla kunde se vad som skedde runt oss.
Jag kramade näven och placerade den över mitt hjärta som slog dubbla hjärtslag. Orden i telefonen var samma ord som jag hörde i mitt huvud och det som fick mig mest av allt att darra av frustration var det sista få orden i telefonen där min systers namn nämndes trots allt.
Fotsättning följer...