Släpp aldrig taget!

Del 5

"Så vad är det tänkt vi ska göra idag?" Frågade jag med ett leende, att se hennes nerstämda min, trots hennes leende, fick vi på ett eller annat sätt göra den här dagen och morgondagen till något av dom bästa. Hur vi nu skulle göra det?
"Först måste jag återvända till Moorland och hjälpa Thomas med dom nyinkomna människorna och sen efter det kanske vi kan rida ut? Jag tror säkert att Steve kan låna ut en häst till dig!" Föreslog hon och tittade på mig. "Jo visst, en ridtur blir bra." Det kändes som om en tung sten föll över mig. Trots all ridning på skolan jag och alla elever fick gå igenom varje dag, bland annat mocka och sköta hästarna, miste hästarna sin glans. Det var som att stå ensam i ett rum tillsammans med Pärlan. Rummet blev större och större och Pärlan försvann långt från mig. Hästintresset verkade lämna mig. "Är allt som det ska?""Jo allt är bra, men en ridtur som den gamla goda tiden skulle vara underbart!" Ljög jag med ett falskt leende och hopp. Hon log tillbaka och svalde ner det sista av vattnet från glaset och ställde sig upp."Ja men då syns vi om några timmar! Jag ska skynda mig hem sen!" Lovade hon och drog upp shortsen och skyndade sig att lämna köket. Hon vände sig om för att vinka efter mig när hon började gå tillbaka till jobbet. Jag vinkade tillbaka och satte mig ner på den svarta sittdynan, mitt glas var halvfullt och från glasets utsida hade dom heta ångorna från huset fått kylan av vattnet att bilda små vattendroppar - som långsamt rann ner. Det var som att se hur mitt hästintresse rann iväg för mig. Skulle Pärlan vara min sista häst det här året?

Ensam. Ensam i ett hus som inte var mitt eget eller Dylans för den delen. Jag hade aldrig varit hemma hos Siri sen hon flyttade och nu vid det absolut första besöket bar jag helt ensam. Siris mamma jobbade på Biblioteket på Vingården och hennes far jobbade ute tills havs med Kaptens Brus och var endast hemma några få gånger om året, så jag kände honom inte så bra helt enkelt. Men Siris mamma däremot har jag känt sen vi var små. En trevlig kvinna med samma spirituella energi som Siri, det var från hennes mamma som Siri var som hon var just nu.
Jag lämnade köket och började utforska hennes hus under tiden. Förhoppningsvis kunde det ta flera timmar så Siri skulle hinna hem och göra oss redo för en uteritt.
Vardagsrummet hade ungefär samma stuk som köket, akrylbestruken tapet men med rosa rosor och gröna tisslar, tv-hyllan bestod av ett olivgrönt lågt bord med handmålade blommor rosa blommor i hörnen av bordet. Ovanför Tven hängde rektangulär tavla med en Gepetto ram, motivet var på två skepp som seglade över vågorna på havet.
Jag lutade mig närmare för att läsa initialerna. Mary Rose, Richard Willis. Jag lutade mig tillbaka och tittade en gång till på tavlan.
Undra om det var den som hennes mor fick i bröllopspresent av hennes man? Han var själv mycket på havet och kom över det mesta var han än reste, så tavlan måste vara en av gåvorna från en annan värld. Den var otroligt magnifik och såg realistiskt ut, som om vågorna rörde av sig själv och puttade fram skeppet på havet, puttade fram skeppet mot nya äventyr.
Äventyr jag kunde önska mig nu då mitt liv kändes otroligt trångt och trist.

Bakom mig stod det en tvåsitsig soffa och två fåtöljer i flamingo rosa och ett vardagsrumsbord målat i en olivgrön färg. Ovanför tvåsitssoffan hängde ytterligare en rektangulära tavla med ytterligare två skepp som motiv som seglade på det vågiga och öppna havet, ramen var i Urbana brons och föll inte riktigt ihop med den andra tavlan ovanför tven, men nog hade Siris mamma stort intresse för gamla saker. Och det såg ut som att hon försökte kombinera hennes passion med hennes mans. Vid vardagsrums fönsterna stod det tre vita krukor med tre vita Kalanchoer, av det hela så bröt det av mot det rosa och gröna vardagsrummet.
Vardagsrummet var inte så stort så det var inte så mycket mer än det här som var möblerat i vardagsrummet. Enda som var kvar nu var två sovrum som fanns på övervåningen.
Trappan var kort. Det tog mig tio steg att gå upp för trappan innan jag befann mig på övervåningen. En kort hall i mellan tre dörrar var det. Den första rakt framför trappans avsats pyntade en mörk dörr med en WC symbol på dörren. Att kolla in en toalett var inte min prio ett och jag valde hellre dörren till höger om trappan.
Jag hann bara öppna dörren när ett ljust sken av lila fäste i mitt synfält. Hela rummet var inrett i en purpur färg och det som bröt av mot det var hästtavlor som var inramade i guldkanter, liksom sängens stomme var i falskt guld. På sängens huvudända låg det lila kuddar sydda med guldtrådar, sängen hade till och med en volang i fuchsia som bröt av det ännu mer. Golvet var en heltäckningsmatta i en mörkare Violett. Vem kunde älska lila så här mycket?
Vid ett nattduksbord bredvid sängen stod en tavla med två välkända ansikten på som log brett med en glass i vardera handen och helt klädd i sommarkläder.
Jag och Siri var bara sju år på den bilden.
Siri älskade lila alltså!
Fortsättning följer...