Släpp aldrig taget!

Del 7

Hon ställde sig upp och tog reda på sin tomma tallrik och sköljde ur den innan hon ställde ner den i en dold diskmaskin under bänken. Luckan till diskmaskinen hade samma färg som skåpluckorna och smälte in med resten av köket.
"Jag lärde mig Latin hos en man för många år sen. Han lever inte just nu. Så det är tack vare honom att jag kan läsa och skriva Latin." Sa hon med ryggen mot mig medan hon gjorde ren stekpannan efter omeletten.
"Han var en fin man och så smart, ung, snygg!" Hon fnittrade igen och slutade göra rent med svampen över ytan på stekpannan, hon försvann snabb in i en dagdröm innan hon harklade sig och återvände till verkligheten.
"Han dog i en olycka för nitton år sen. En tragisk sådan också. Han vaknade aldrig upp igen och fick domen hjärndöd. Hans familj valde att låta läkarna stänga av respiration som höll hans hjärna vid liv och han fick somna in utan smärta." Hon tog en djup suck och rörelserna med svampen över stekpannan blev långsamma.
"Varför berättar du det för mig?"
"Du frågade."
"Jag frågade vart du lärde dig Latin, inte av vem." Cecilia slutade skrubba och sköljde av stekpannan, ställde den i ett diskstället på bänken och torkade av händerna på en köks handduk.
"Ja men det var en annan grej. Jag lärde mig Latin i Valedale. Jag var bara sju år när jag fick intresse för språket och började ta kurser hos Juras morbror Jon innan Juras son, Josias, tog över efter honom och fortsatte att lära mig språket." Förklarade hon medan hon plockade bort salladen och bordsunderlägget från hennes sida, eftersom jag fortfarande åt lät hon mig sitta kvar och avsluta min lunch.
"Det visste jag inte, Jura är ju.."
"Mer intresserad av skelett, jag vet. Men den familjen hade deras egna intressen och dom var mer inriktad på skelett än på det Latinska språket. Jag hade tur att jag fick lära mig språket." Skrattade hon och knöt tillbaka slipsen på plats runt hennes hals.

Jag sköt min tomma tallrik ifrån mig och sträckte mig själv efter glaset med saft.
"Men Jura? Kan han Latin eller är det bara skeletten han är intresserad av?" Frågade jag henne, Jura hade aldrig riktigt nämnt något på latin mer än vad visa skelettdelar hette på latin. Cecilia skakade på huvudet när hon startade kaffebryggaren och plockade ner en handtermos.
"Nej, han var aldrig intresserad nog att lära sig att skriva än mindre prata på Latin. Han kan ju så klart annat på Latin, men det är allt han kan." Fnissade hon med armarna korsade över bröstet, kaffet tog sin tid på sig innan den blev klar. Hon erbjöd mig en kopp som jag tacksamt tog emot och fyllde på med mer mjölk än kaffe.
"Siri då?"
"Nej, inte Siri heller. Hon fick intresset för hästar än att lära sig om historia. Liksom hennes far, mer intresserad av att resa i världen än mindre syssla med gamla pappersark!" Hon blinkade när hon sa det och tog en försiktig klunk från det heta kaffet och sneglade på en klocka som hängde ovanför ingången till köket.
"Nej nu måste jag gå så jag inte kommer försent! Plockar du undan?" Jag nickade till svar och smakade på kaffet, det smakade gott. Mörk med en rostig arom och med mjölksmaken som dolde sig bakom det bittra.
Cecilia stängde ytterdörren om sig och skyndade sig ut från byn och snart hörde jag hur en bil startades och körde bort från Silverglade byn. Ännu en gång var jag ensam, men jag kände genast att jag vart på bättre humör efter att ha fått pratat med Cecilia. Hon var verkligen en frisk fläkt, precis som Siri var. Både kunde få en på bra humör oavsett hur dåligt jag mådde. Jag drog på läpparna till ett leende när jag tog ännu en klunk från mjölken med kaffesmak.

Jag tror jag slumrade till någon gång vid två tiden och vaknade upp när jag blev störd av ett alarm, som dessutom förstörde min dröm. Är Dylan inräknad i drömmen är den alltid en av dom bästa, oavsett om det är en mardröm.
Jag plockade upp telefonen från bordet och tittade på skärmen. Det hade bara gått en timme sen jag somnade och det var Dylan som hade ringt mig tre gånger under loppet av tjugo minuter. Jag ringde upp honom och han svarade innan det hann gå två signaler.
"Fan vad du skräms! Jag trodde det hade hänt något!" Fräste han i luren rakt in i mitt öra.
"Hej på dig med." Svarade jag bittert tillbaka.
"Vart är du? Fattar du inte hur orolig jag har varit?" Fortsatte han med att fräsa.
"Jag är hos Siri. Jag ska stanna här över natten tills i morgon. Jag behövde komma hemifrån." Mumlade jag lågt i slutet av meningen. Jag satt med kupad rygg med huvudet i handen, fortfarande sömnigt och försökte hålla mig något pigg när jag pratade med honom.
"Bra, stanna där tills i morgon så kommer jag och hämtar upp dig! Du får inte gå ut ensam!" En lättad suck hördes från luren när han försökte samla sig och återfå kontrollen, jag kunde känna hur telefonen skakade av frustration.
"Vadå inte få gå ut själv? Jag är nitton år, snart tjugo!"
"Du vet vad jag menar! Jag kommer i morgon och vänta där hemma hos henne!" Muttrade han bittert och lade på efter ett svagt hej då. Det tutade en gång i luren innan mitt skrivbord på telefonen dök upp.
Vadå inte gå ut ensam? Vet han om något jag inte vet?
Långsamt föll jag bakåt mot soffans ryggstöd och lade armen över ögonen, blundade och funderade, vad vet han som jag inte vet? Är min familj inblandad i detta? Siri också?
Vad fan är det som händer?
fortsättning följer...