The gangleader kidnapped me (Swedish translation)

Kapitel 2

All credit går till DangerouslyAngelic
--------------------------------------------
När jag vaknade, var jag död.

Haha. Jag skojade bara. Jag borde nog inte skämta sådär, eftersom att jag vet inte om jag kan dö just denna sekund.

När jag vaknade, så hade jag en hemsk huvudvärk. Det var inte en vanlig huvudvärk men en väldigt smärtsam huvudvärk där det kändes som om en miljon äpplen ramlar på ditt huvud medan du klagar på Newton.

Japp, det där var inte ens vettigt. Jag ska sluta prata med mig själv.

Jag gnuggade mitt huvud medan jag tittade mig omkring. Jag var i ett rum som inte hade någonting förutom ett badrum, en garderob, och en säng som jag just nu sitter på. Jag låtsas att jag har en walkie talkie, och pratar till min handled.

"Jag är i ett konstigt rum, och det är inget tecken på intelligent liv någonstans" mumlar jag till min handled.

Ok, Vanessa, nu är det inte tid för att leka eftersom att jag är faktiskt i ett konstigt rum och till skillnad från Toy story, så kanske jag dör.

Försiktigt, skickligt och tyst, tog jag mig upp från sängen och öppnade dörren långsamt. Jag bet min läpp, jag gick på tå i korridoren ifall att det skulle finnas en människa i det här tomma hemmet. Jag skulle inte ta några risker.

När jag tillslut kom ner till nedervåningen, så gick jag mot ytterdörren. Jag vred på dörrhandtaget men det hände inget. Jag rynkade på pannan, och rann handen genom håret.

Dramatisk flämtning. Fönster!

Jag sprang fort till rum med fönster och försökte att öppna det. Men du vet, det hände inget.

Naturligtvis, så klart skulle killen säkra så att det inte fanns någon möjlig väg ut, för att säga till polisen. Varför måste du vara så dum Vanessa? Sa min inre röst.

"Jag är inte dum!" Skrek jag till mig själv, medan jag stampade barnsligt.

"Det måste du vara eftersom att du typ pratar med dig själv," sa en röst bakom mig. Jag flämtade till medan jag snurrade runt och fick ögon kontakt med Harry Styles.

Igen, jag skojade bara! Tillbaka till verkligheten. Men skulle det inte vara häftigt om jag träffade Harry Styles? Jag menar, kom igen, den killen är sexiggg.

"Herre gud, var kom du ifrån?" Frågade jag mannen som tittade på mig med ett förvirrat ansikte. Jag tog ett steg bakåt och stannade när jag kände väggen mot mig, lutande mot den.

"Jag tror att jag ploppade ut ifrån min mammas vagina för 20 år sedan," säger han, stryker sin haka och låtsades tänka med ett flin.

"Du behöver inte vara en smartskalle," klagade jag och spärrade upp ögonen när jag märkte något viktigt.

"Hallå! Du är levande!" Tjöt jag medan jag grabbade tag i hans axlar. Han skyggade tillbaka, chockad och gav mig en konstig blick.

"Ursäkta?"

"Herre gud! Du kan hjälpa mig! Kolla, jag är här av misstag. Så jag gick hem från skolan eftersom att min brorsa inte kunde skjutsa mig, och eftersom att det tog," jag skrattade nervöst. "Två timmar kanske, så började det att bli mörkt. Och då, så var det den här konstiga psykopat killen, ellerhur?