The gangleader kidnapped me (Swedish translation)

Kapitel 5

"Du bluffar," jag skrattade nervöst. "Du skulle inte döda min bror på riktigt."

Oh men det skulle han, påminner inre jag.

Håll tyst, säger jag till henne.

"Oh men det skulle jag."

Sa ju det.

Jag är absolut förskräckt. Hur- hur gick jag från att klaga om cactus kukar till att behöva stå ut med en jäkla gängledare? Vem designade mitt liv på det här sättet?

Tårar börjar att formas i hörnen sv mina ögon och jag blinkar bort dem innan Keith ser. Jag kommer inte låta honom döda min bror, men jag vill också vara en del av något dom kan få mig arresterad. Det är ingenting som jag kan göra, kan jag? Det sista jag kan göra är att be.

Vänta... eller använda använda gråtande som en styrka.

"Kan du bara inte låta mig gå? Jag lovar att jag inte kommer att säga något till någon. Jag vill inte bli arresterad och jag lovar att jag inte kommer att gå till polisen."

Lögn.

Jag sniffade och torkade mina ögon med baksidan av handen. "Jag- jag vet inte vad jag ska görs om jag inte får se min bror igen," jag suckade. "Och gissa vad jag inte riktigt har sagt till någon men jag är en mamma! Jag har barn, också! Och min daddy Ashton. Och låt oss inte glömma min man Luke, och min side bae Michael, och självklart mitt barn, Calum!"

Keith lyfter på ens ögonbrynet.

Jag satte i halsen och låtsades gråta. "Du måste låta mig åka tillbaka till min familj! Du måste," jag föll ned och tog tag i hans ben. "Du måste."

"Nej."

Jag rynkar pannan och ställer mig upp, borstar bort osynligt damm från mina jeans. Det är tyst ett tag, och Keith bara tittar på mig innan jag öppnar mink mun igen.

"Jag har en till historia. Om den är bra får jag gå då?" Försöker jag.

Han öppnar sin mun för att svara när Tyler plötsligt kraschar in i rummet. Han lägger sina händer sina knän, tappat andan innan han pratar.

"Ke- woow, vänta lite låt mig hämta andan" han håller upp ett finger. Sen tittar han upp och han ansikte är täckt av rädsla. "Vi är under attack!"

Keiths ögon spärras upp och jag visslar stelt, och vet att måste vara Val. Han kanske kommer att rädda mig! Plötsligt, blir Keiths ögon smala som om han har kommit på något. Han lägger sin dödliga blick på mig.

"Du..." fräser han, långsamt gående mot mig.

Jag skrattar nervöst. "He, he. Nu låt oss inte ta förhastade slutsatser och... SPRING!" Skriker jag när jag springer därifrån. Jag hör hans fotsteg jagandes efter mig när jag tar mig igenom hallarna och ner för trapporna. Men självklart, vet vi alla hur det hör kommer sluta.

"HEREGUD, ETHAN!" Ropar jag när jag ser honom sittandes på sista trappsteget. Jag vänder mig om för att se Keith längst upp i trappan, så hur som helst är jag fast.

Eller... är jag?

Jag skyndar mig ned och hoppar på Ethans rygg, vilket leder till att han ramlar på golvet. Keith börjar närma sig mig, så jag kryper snabbt iväg så snabbat jag kan. Jag känner armar som viker sig runt min höft och lyfter upp mig och skriker, vickar runt för att se vem det är som håller i mig.

Jävla Ethan.

Ethan ger mig till Keith som om jag inte är någonting alls förutom en stor trasdocka. Jag börjar kämpa emot men Keith tar tag i mina armar och skakar mig.

"Släpp! Ditt rövhål! När jag kommer ut härifrån ska jag-"

"SLUTA KÄMPA EMOT!" ryter han och jag blir tyst med det samma. Jag låter mina armar hänga och ser hans bröst gå upp och ner. Vi har en liten stirrtävling innan det är ett bultande på dörren.

"Öppna! Det är polisen!"