Jag sprang till pappas bil och hoppade in i den. Jag startade motorn och började följa GPS:ens riktning. 20 minuter senare var jag framme. Jag klev ut och sprang in till närmsta ingång, detta var något jag inte ens behövde tänka på. Det jag gjorde nu var det rätta, oavsett hur det senare kommer att bli. Samtidigt som jag virrade runt för att hitta rätt ställe sprang jag förbi en spegel, jag såg min spegelbild och ville bara gråta över hur jag såg ut. Jag hade inte ens tänkt på det när jag sprang iväg från huset. Jag skakade av mig tanken och fortsatte rusa iväg. Det fanns ingen tid för att tänka över hur jag såg ut nu. Jag stoppade en person som verkade arbeta här.
"Hej ursäkta har Justin Bieber anlänt hit?" Frågade jag stressat. Mannen tittade upp och ner på mig, i missakt. Han verkade inte gilla det han såg. Efter ett tag vilade han sina ögon på mig och skakade huvudet. "Förlåt Madame men sådan information kan jag inte dela ut" jag rynkade på pannan. What the fuck?
Han tror säkert jag är något galet fan som stalkar Justin eller något sådant. Jag har inte tid för sånt. Jag måste hitta honom nu. Inte en minut försent.
Jag pressade min hjärna för att tänka vilken utgång vi tog när vi anlände till Santorini. När jag kom på det sprang jag allt vad jag kunde mot det hållet. Jag råkade knuffa några människor hit och dit men jag var noga med att vända mig om och be om ursäkt. Man har alltid tid för hyfs.
Stället Jag kommit fram till var spärrat och folktomt. De enda som fanns här var några vakter. Jag började få panik. Hur skulle jag hinna? Hur skulle jag komma förbi vakterna? Jag fick ta risken, riskerna lite.
Yolo lol.
Jag satte på mig min luva över huvudet så att ingen skulle kunna få en bild på mig och klättrade över de röda repen. Vakterna vände genast sig mot mig, jag började istället springa mot ingången till privat planen. Vakterna ropade och skrek men jag ignorerade de. Detta skulle vara så värt det. Jag fick värsta adrenalinruset utav detta.
När jag äntligen lämnat vakterna bakom mig stannade jag upp för att kippa luft. Jag böjde mig ner och lade händerna på knäna för att dra in luft till mina lungor. När Jag tittade ner såg jag ett par skor jag kände igen längre bort från mig. Jag ställde mig genast rakt upp för att betrakta personen med de igenkända skorna.
Justin.
Jag hade rätt det var Justin. Han stod en bit bort från mig med ryggen vänd mot mig. Han höll på att ta upp sitt passport. Ett smått men osäkert leende spred sig när jag såg honom. Jag började rusa mot honom.
Jag omfamnade honom bakifrån så hårt som möjligt.
"Du kan inte lämna mig Justin" grät jag. Jag kände hur justins hjärta började dunka allt snabbare än normalt. Han vände sig om mot mig. Helt i chock.
"Ashley?" Sa han. Jag tittade upp på honom. "Justin du kan inte åka, inte så här, det är inte rätt" sa jag. Mina tårar började rinna nu. Jag försökte allt vad jag kunde för att stoppa de. Jag hatar att gråta framför folk.
Även Justin.
Jag vill inte visa mig svag eller sårbar för någon.
Jag är stark.
Justin stod stilla utan att säga något. Han såg att vara helt i chock, helt mållös, tom på ord.
"Där är hon" hörde jag någon skrika. Jag vände mig och i panik. Det var vakterna som sprang efter mig tidigare. "Din lilla smitare nu har vi dig" sa de när de hunnit ikapp mig. Jag suckade, de var de sista jag behövde nu. "Hon är med mig" sa Justin strängt och lade upp en hand för att visa att de skulle lämna oss ifred. Jag var tvungen att vända mig om mot de för att se deras reaktioner. Detta var nog höjdpunkten med denna dag, deras ansiktsuttryck var prislösa. De backade bak och lämnade oss ståendes.
Justin vände sig mot mig och tittade djupt in i mina ögon. Jag stirrade rakt tillbaks in i hans hasselnötsbruna ögon. "Jag vet inte så mycket just nu men något jag är helt säker på är attp jag inte vill att du åker Justin, inte nu, inte såhär" erkände jag och svalade. Utan att säga något stängde Justin igen sin väska, bar upp den och började röra på sig, iväg mot dörren. Jag rynkade pannan.
"Kommer du?" Hans röst hackade lite. Jag harklade mig och följde med honom ut till parkeringen. Utan att säga något skildes vi åt olika håll, han till sin bil och jag till pappas. Detta var bästa sättet för oss båda, att få vara ensamma nu är nog det bästa som skulle fungera. Annars skulle något hemskt hända om vi båda satt i en och samma bil med det temperament vi har. Jag startade motorn och började köra, jag körde inte mot huset där alla säkert satt och väntade, väntade på att få reda på vad i helvete som egentligen hade hänt. Den frågan vill jag också ha svar på. Vad fan har hänt?
Hur kunde något sånt här hända lilla mig? En helt vanlig tjej från Beverly Hills med sin lilla chihuahua och hennes vänner som går i en helt vanlig skola med hennes vanliga liv, hur hade Justin bieber ens hänt Ashley Delrose? Hur har Justin Bieber kommit att hända båda Del Rose systrarna? Inte endast Courtney, utan även Ashley? Hur hände allt?
Allt har hänt så snabbt. Gör Jag ens rätt med att vilja ha sådan energi i mitt liv? Sommaren är snart slut, jag börjar universitet, reser hem till Bev och Justin har sitt karriär liv. Vad kommer hända med oss om vi väljer att hålla ihop, om vi väljer bort lögnerna. Hur kommer det se ut för mig och Courtney? Kommer jag någonsin kunna förlåta henne för detta? Att hon Hållt en sådanhär stor hemlighet för mig? En hemlighet som jag gått runt och mumlat på hela tiden.
Allt var bara för mycket för mig just nu, jag hade inte svar på någon av dessa frågor. Jag körde av vägen och stannade bilen, jag var tvungen att tänka över allt. Så småningom måste jag komma fram till ett svar. Jag satt i bilen och tittade på alla bilar som rusade iväg med hög fart i Greklands värme. Solen började gå ner och himlen började mörkna. Jag tittade på mig själv i backspegeln och hatade det jag såg. Jag hade aldrig sett mig så här tidigare. Detta var en alltför stor hemlighet. Jag hade inte brytt mig om det var någon random tjej, alla har sitt förflutna. Men jag vet inte vad jag tycker om ett förflutet med mitt kött och blod, min bästavän, min syster. Jag måste tala med de, jag måste prata med Justin och Courtney. Jag kan inte lösa det här ensam, det är utom min kontroll just nu. Jag vill inte förlora någon av de, jag älskar de.
Jag återförenade bilen med vägen och körde mot huset. Sakta öppnade jag bildörren när jag var framme, jag funderade en stund om jag verkligen var redo att prata med de. Nu eller aldrig kände jag.
Utan att prata med någon på vägen in i huset gick jag rakt in till Courtneys rum, en knack senare var jag inne med henne. Hennes svarta hår var utsläppt, hon var osminkad och såg väldigt väldigt utmattad ut. Inget Chockerande beroende på omständigheterna just nu.
"Courtney varför berättade du inget för mig tidigare? Varför sa du inget? Hur har du kunnat hålla detta hemligt för mig?" Sa jag med gråt i halsen, jag var verkligen sårad. Hon tittade bort från mig, hon verkligen hatade när jag var sårad hon klarade inte av det.
"Jag ville inte berätta, jag skämdes, jag skämdes för det som hände, jag kände mig lättlurad, jag ville inte att någon skulle veta... När Justin kom in i mitt liv igen, vårt liv, bestämde jag att aldrig tala om det igen varken med han eller med någon, jag verkligen hatade att han var med dig, men jag tänkte så länge det är oskyldig vänskap skadar inte min hemlighet, jag trodde aldrig det skulle gå så långt att ni skulle få känslor för varandra" förklarade Courtney, hon hade börjat gråta och var helt hysterisk. Jag fick en klump i magen, jag kände verkligen för henne. Det måste ha varit svårt för henne. Courtney är härmed förklarad fri från sin skuld för att inte har berättat om detta. Hennes motiv var oerhört bra, helt förståeliga. "Förlåt mig Ashley" jag stannade upp, jag blev stel. Jag skakade på huvudet.
"Ta tillbaks det courtney, be inte om ursäkt, du har inte gjort något fel, du är helt oskyldig, alla har vi våra hemligheter, jag uppskattar verkligen att du berättade detta för mig, syskon är alltid där för varandra och ingeting har förändrats mellan oss Courtney, jag vill att du ska veta dig. Jag älskar dig nu och föralltiiid, du är det bästa som hänt mig" med det sagt slängde jag mina armar runt henne och kramade henne i vad som kändes som en evighet. Vi båda fällde våra tårar i kramen. Jag ställde mig upp, ni för att möta Justin. Innan jag stämde dörren efter mig var jag tvungen att säga en sista sak till courntey.
"Förresten skäms aldrig, alla vi är människor, alla vi gör något vi ångrar, men något man inte ska göra är att skämmas. Ta det från din stora syster " efter det rådet stängde jag dörren efter mig. Jag tog ett djupt andetag och gick till Justin. Nu var det dags för det svåraste. Erkänna Justin min pojkvän eller helt och hållet inte klara av honom och hans lögn.
"Justin" harklade jag mig. Han vände sig om mot mig. Han hade på sig solglasögon, jag visste varför...
"Justin du behöver inte vara ledsen, jag är över ledsna delen och det borde även du också vara" han sa inget till svars utan väntade på att jag skulle säga det jag kom hit för att säga. "Jag kom precis från courtney, vi pratade och jag förstår hennes del, jag förstår varför hon inte ville berätta, jag har försökt tänka ut ett bra alibi för dig, en bra anledning till att du inte berättat detta tidigare, men jag kommer inte på något, jag till slut fick huvudvärk och här är jag nu"
Jag satte mig ner på en enskild vit soffa och korsade benen.
"Vad är din anledning Justin?" Jag visade med kroppen att jag satt bekvämt och att jag var mer än redo att höra Justins del.
-----------
Nästa kapitel blir det slut på det här dramat... Hoppas jag!! Hahhaha
Nej men vad tycker ni om allt detta? Har blivit lite mindre sjuk så update är bättre! Hoppas ni gillar detta kapitel
Love you dolls
Ps blir VERKLIGEN JÄTTE JÄTTE JÄTTE glad utav era kommenterar, ni ger mig motivation till att skriva mer, jag får typ en anledning till att fortsätta uppdatera, jag gör detta för eran skull❤️
