Rum 13

Det röda huset

Jag och Sanni gick på bilvägen eftersom det inte fanns nån trottoar. Jag visste på ett ungefär var huset låg för när jag såg det första gången tyckte jag nästan då att det var något underligt med det. Efter vi gått i 15 minuter så skymtade jag nått rött i horisonten. Jag pekade mot huset och Sanni tittade intensivt var jag pekade. Hon log mot mig och vi fortsatte gå. Sen kom vi ut på en åker med vete. För att komma till huset så behövde vi korsa åkern. Det fanns en skog längre bort som vi skulle kunna gå igenom. Men tänk om vi tappar bort oss? Vi bestämde oss för att korsa åkern. Vi sprang vårt snabbaste och när vi var halvvägs över åkern så såg vi en traktor guppandes mot oss. Vi blev panikslagna. Traktorn kom från hållet som huset låg så vårt enda val var att springa in i skogen. Vi tog varann i hand och och kutade mot skogen. Det var cirka 400 meter till skogen så när vi kom fram var vi dödströtta. Vi satte oss ner på var sin stubbe och pustade ut.
- Ebba, vi kan inte korsa åkern på kanske en halvtimme och tänk om vi tappar bort oss i skogen! Sa Sanni och tittade oroligt på mig.
- För tänk om Ida finns i det huset, vi kan inte lämna henne där! Fortsatte Sanni.
Jag tog en fundersam suck och tänkte efter. Om Ida var kidnappad utan mat och vatten var vårt enda val att gå igenom skogen.
- Vi måste rädda Ida, vi går igenom skogen! Sa jag efter mycket tänkande.
Vi visste inte hur lång tid det skulle ta och vi visste knappt vart vi skulle. Men efter 10 minuter kom vi ut ur skogen och vi stod på husets baksida. Vi duckade och smög fram till fram sidan. Vi ställde oss framför dörren och jag förde handen mot ringklockan. Jag tryckte snabbt på klockan och drog sen snabbt bort handen. Ingen öppnade. Jag plingade på igen men ingen öppnade. Sanni smög sig under ett fönster och tittade försiktigt upp. Sanni sprang tillbaka till mig.
- Det är helt övergivet, sa Sanni och suckade.
- Vi måste öppna dörren! Sa jag och tittade på Sanni.
- Okej, sa Sanni kort.