Rum 13

Hunden

Först vill jag tacka er igen för 1,23 K läsare!!!!!!!! Det är helt sjukt! Jag trodde ALDRIG denna bok skulle bli så omtyckt! Men iallafall förlåt för att jag inte har uppdaterat på ett tag men hoppas iallafall att ni gillar kapitlet!
-----------------------------------------------------------

Jag tog ett hårt grepp och handtaget och öppnade långsamt dörren med ett väldigt gnisslande. När dörren var halft öppen kom en hårig varelse skuttandes mot oss. Den var en lurvig brun hund.
- Hej, är din husse eller matte här? Sa jag och klappade hunden på huvudet.
- Voff! Gav hunden ifrån sig och sprang in igen.
- Ursäkta? Sa jag ynkligt och stack in huvudet innanför dörren.
Det var helt tomt. Inga möbler, ingenting. Bara en söt liten hund som skuttade runt.
- Kom Sanni! Sa jag och drog med Sanni innanför dörren.
- Oj, men det är ju tomt! Sa Sanni förvånat.
- Ja, precis. Men vem äger då hunden? Sa jag och tittade på vovven.
- Jag vet inte. Men nu måste vi kolla det vi kom hit för. Om Ida är här, sa Sanni och såg allvarligt på mig.
- Mm, sa jag och tittade runt lite.
Det fanns en brun trappa rakt fram men den så väldigt instabil ut. Den hade inga räcken och en av stegen var nära på att lossna.
- Vi kollar här nere först. Du tar höger och jag tar vänster. Okej? Sa Sanni och lät väldig bossig men jag nickade och höll med. Jag gick försiktigt över golvet med hunden hack i häl. Jag bestämde mig för att först kolla igenom ett rum med en brun dörr. Jag öppnade dörren med ett tyst gnisslande. I rummet fanns ingenting. Bara ett fönster med en vit gardin. Jag såg mig besviket men ändå lättat omkring mig. Hunden tittade oroligt på mig. Det var som om den ville säga mig nåt.
- Vet du var Ida är? Sa jag men sekunder efter ångrade jag mig att jag sagt det. Vad höll jag på med? Jag pratade med en hund.
Men hunden trippade över golvet och några sekunder efter var den tillbaks med ett vitt papper i munnen.
- Vad är det här? Sa jag tyst för mig själv och och tog pappret med lite hundsaliv på.
- Sanni, kom! Sa jag och och vecklade upp pappret.
Det stod:
"Nu är ni nära. Men inte nära nog. Sök i det vita husets topp. Där hittar ni det ni söker."
- Nej! Jag orkar inte mer! Kidnapparen har slösat timmar på vårt liv. Vi skulle till ett vitt hus, inte rött. Helly ljög. Den lögnaren, sa Sanni irriterat.
- Men vad ska vi göra nu? Sa jag och såg på Sanni.
- Vi måste tillbaks till Dalén. Peter undrar säkert vart vi är, sa Sanni och började gå mot ytterdörren.
- Men hunden då? Vi kan ju inte bara lämna den här, sa jag och såg på hunden.
- Nån tog hit den och då måste ju nån ta hem den, sa Sanni obekymrat.
- Jag tar med den! Tänk om nån inte kommer och hämtar den! Sa jag och lyfte upp vovven.
- Du kan inte ta med den! Vad ska vi säga till Peter? Sa Sanni surt.
- Okej, sa jag och släppte ner den stackars hunden.
- Bra, sa Sanni och såg belåten ut.
Vi gick tillbaka samma väg som vi kom hit. Genom skogen och över åkern. Det fanns ingen traktor där så det var lugnt. Efter 20 minuter var tillbaka på lägret. Peter sa att han hade börjat bli orolig att vi hade försvunnit. Men vi sa att vi hittade en lekplats sol vi lekte på. Det var en bra lögn tyckte jag.