Touch

0.5

Jag hatar stjärnor.

○Jason○
Jag trycker mig närmre väggen och tittar ner i golvet. Varför skulle jag tro henne? Inte skada mig? Vad fan gör hon här då? Allt hon gör är att skada mig.

"Varför pratar du inte med mig?" Varför säger hon det med en sådan chockad röst "Jag vill ju bara hjälpa dig."

Det vill du inte alls.

Hon suckar och reser sig från stolen innan hon sätter sig på min säng och drar handen över min streckmålade vägg. Jag hör hur hon tyst räknar dem.

"743." Säger hon snart och vänder sig sakta mot mig. "Har du varit är så länge?" Denna gången låter hon chockad på riktigt. Jag nickar svagt och vänder min blick ut mot fönstret. Varför bryr hon sig?

Hon går sakta fram till mig och sätter sig framför mig. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger som tur inget. Hennes ögon är som stjärnorna på himlen. Tindrande, djupa, lite mystiska. Fina.

Men jag hatar stjärnor.

Hon är vacker. Fast det har jag sagt innan. Hon stör omgivningen. Här finns inget vackert och ska inte finnas något vackert. Ändå är hon här och...stör.

"Kan du inte bara prata med mig?" Jag släpper henne med blicken och tittar ner i golvet igen innan jag skakar på huvudet. "Jason?" Mitt namn bli på något sätt behagligt i hennes uttalade. Det är fortfarande fult och värdelöst men det blir okej att lyssna på. "Förlåt för att jag nästan brände dig. Jag var dum, men jag vill bara att du pratar med mig." Jag tittade på henne igen. Ingen har någonsin sagt ordet förlåt till mig. Inte om det inte är ironi.

"Du borde gå nu." Viskar jag och reser mig upp innan jag ställer mig med ryggen mot henne och tittar ut genom fönstret. Jag hör hur hon reser sig upp och äntligen lämnar mig.

Hon är så elak. Hon förstår inte att hennes närhet gör henne elak. Hon förstår inte hur mycket det stör mig när hon sitter nära eller tittar på mig med en blick jag inte kan definiera.

Jag vill röra vid henne. Tro mig.

Sist jag rörde vid en person på riktigt var innan jag kom hit. Jag kommer nästan ihåg hennes läppar mot mina och hennes händer på min kropp. Min händer på hennes kropp. Hon visste. Hon visste vad jag var, men då hade inte min gåva bestraffning utvecklats, så mina händer lös inte alltid när jag rörde vid någon. Hon visste att hon kunde bli skadad. Ändå hade hon sex med mig. Ändå lät hon mig röra vid henne som att jag var helt vanlig. Det var sista gången jag rörde vid någon av vilja och kärlek. Sista gången jag blev behandlade som något annat än värdelös och äcklig.

Det kommer inte hända igen. Jag är inte värd kärlek. Jag är inte värd något annat än döden.

Hur mycket jag än vill röra vid någon så kommer inte det att hända.

Jag vill röra vid Alice. Jag vill känna hud. Jag vill känna kärlek, värme till min iskalla kropp från henne.

Men det kommer inte hända.

Jag vet inte varför men hennes ögon gör något konstigt. De tittar på mig som att jag är värd att titta på. Hennes ögon glittrar. De är fina. Precis som stjärnorna på himlen.

Men jag hatar stjärnor.

Jag skakar bort mina tankar och torkar bort den ensamma tåren som rinner ner för min kind. Jag hatar allt som är vackert. Jag hatar stjärnorna, jag hatar kärlek, jag hatar färger, jag hatar allt snällt. Jag hatar allt som är vackert.

Jag hatar Alice.