Touch

2.7

○Alex○
"Vem är det?" Frågar Elsa och pekar på fotot av mig och Jason i min hand. Hon kommer inte ihåg honom.

"Ehm. D- en vän." Säger jag och ler mot henne.

"Är du säker? Han påminner om någon." Jag tittar upp på mamma som går förbi och spänner ögonen i mig. Hon vill inte att Elsa ska veta.

"Alexander!" Varnar hon innan hon går vidare. Jag tittar på Elsa och sedan ner på fotot.

"Alex! Vem är det?" Gnäller hon och drar nätt i min arm.

"Jason." Säger jag tyst och hör direkt mammas steg mot familjerummet.

"Vem är Jason?" Mamma står nu i dörröppningen igen och skakar på huvudet.

"Ale-."

"Vår bror." Mammas blick vidgas innan hennes armar livlöst åker ner längst sidorna

"Alex det räcker! Elsa kom."

"Varför?" Frågar hon och tittar bekymrat på mamma innan hon tar min hand.

"Därför. Och du lägger undan det där på en gång Alex, jag säger det inte fler gånger." Elsa står fortfarande kvar hos mig medan mamma lämnar rummet.

"Varför är hon så arg?" Viskar Elsa.

"Hon är inte arg, hon är bara stressad." Ljuger jag och reser mig upp innan jag lägger ifrån mig fotot.

"Då är hon alltid stressad." Svarar Elsa vilket får mig att le innan hon lämnar rummet och går upp mot övervåningen. Själv går jag mot köket där mamma står lutad mot bänken.

"Varför gör du såhär Alexander? Varför är din bror ett så stort intresse nu?" Hon slår ut med armarna och suckar högt.

"Spelar det någon roll?"

"Ja! Ja det gör det. Elsa ska inte veta vem han är. Jag struntar i vad du gör men blanda inte in henne, är jag förstådd?" Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet innan jag vänder mig om och går mot hallen.

"Var ska du?" Frågar mamma när jag drar på mig min jacka och mina skor.

"Bort från dig. Jason var inget monster. Inte om man jämför honom med er iallafall." Säger jag besviket medan jag öppnar dörren och går ut.

"Alexander!" Hör jag mamma ropa men utan att bry mig fortsätter jag bara att gå till jag inte hör mer än mina egna tankar.

~

Jag ler svagt när jag tittar ut över fotbollsplanen och bort till löparbanan. Jag sätter mig på läktaren och kan fortfarande föreställa mig hur han springer över gräset medan jag sitter här och hejar på honom. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag inte kunde tänka på honom då och då. För det gjorde jag inte. Jag tänkte aldrig på honom, men det är klart. Det var enklast så. Det var enklast att bara låtsas som att han aldrig funnits.

○Alice○
"Va?!"

"Jag är ledsen. Det finns inget jag kan göra." Jag tappar nästan andan. Liam. Det är han. Jag vet det.

"Kommer han att dö?" Frågar jag tyst och tittar ner i bordet.

"Det beror på. Alice jag är ledsen men jag tror inte din plan om att bevisa att de är ofarliga kommer funka längre. Sedan sista utställningen är det mer än hälften som har flippat ur totalt. Alla tester ska skärpas och jag kan inte göra något åt det. Jag måste följa order, om inte...dödar de mig också. Alla soldater vet för mycket för att sluta ta order från Walker n-." Jag stannar upp och höjer handen mot Adrian för att få honom att hålla tyst.

"Vad är det där?" Frågar jag när det bekanta ljudet når mig. Adrian spänner käkarna och ställer sig upp innan han tittar på en av soldaterna genom fönstret som tar order av Adrian och låser dörren från utsidan vilket betyder att ingen av oss nu kommer ut.

"Vad gör du?!" Skriker jag i panik och ser hur soldaterna går på rad efter varann med en lighter framför sig. "Nej! Adrian sluta detta är fel!"

"Alice jag har gett dig hur mycket frihet som helst men detta gången kan jag inte låta dig beskydda honom." Jag känner hur mina tåtar börjar bränna bakom mina ögonlock.

"Varför inte?!"

"För att då dör du och det tänker jag inte tillåta."

"Om det är det som krävs för att ni ska låta honom vara så dör jag gärna mer än en gång!"