Touch

0.7

Ingen saknar mig.

○Jason○
Jag sitter ner i sanden och tittar ut över havet. "Förlåt." Hör jag Alice viska när hon sätter sig bredvid mig.

"För vad?" Mumlar jag men får inget svar.

"Har du alltid varit såhär...tyst?" Jag tar ett djupt andetag och skakar sedan lätt på huvudet.

"Inte direkt." Jag sluter ögonen innan jag sväljer hårt och öppnar de igen. "Där, någonstans där bodde jag." Säger jag plågsamt och pekar mot fastlandet. "Mamma, pappa, jag och min storebror och...lillasyster. Hon var så liten, typ 3 eller 4, hon förstod ingenting..." Jag känner hur tårar börjar bildas i mina ögon när jag för första gången pratar uppriktigt om min familj.

"Du behöver inte." Avbryter hon mig.

Men jag vill ju.

"Jag kommer knappt ihåg henne, hennes lockiga hår kommer jag ihåg men nästan inget annat. Jag fick inte prata med henne för pappa. För hennes bästa. De kommer aldrig hit och har aldrig hört av sig. Jag undrar om de vet att jag lever. Men jag gissar att de helst inte vill veta av mig."

"Säg inte så, de saknar dig säkert jättemycket." Mumlar hon och suckar. Jag reser mig upp och börjar gå upp mot murarna.

"Jag vill inte vara här mer..." Mumlar jag av både ilska och sorg. Alice nickar bara lätt innan hon går mot mig och öppnar dörren.

"Redan klara?" Säger vakten chockat när jag går förbi honom utan att svara. För en gång skull tar han mig bara tillbaka till mitt rum utan att ifrågasätta mitt val mycket mer.

Jag tittar ut genom det okrossbara glaset innan jag slår min hand mot det. De saknar dig säkert. De saknar dig säkert. De saknar dig säkert. De saknar dig säkert.

NEJ. Alice nej.

Hon gör det omedvetet. Hon gör mig psykiskt instabil. Och hon gör det omedvetet. Hon vill inte förstå att jag är farlig. Att varenda människa här inne antingen är beväpnad eller har en jävla gåva [bestraffning]. Hon förstår inte hur lite [mycket] jag är i behov av en som henne. Jag blir galen.

Jag känner mina tårar leta sig ner för mina kinder.
"De saknar inte mig. De saknar inte mig. De saknar inte mig. De saknar inte mig!" Skriker jag ut och drar hjälplöst i mitt hår.

Enda sättet att hålla sig vid liv är att intala sig att ingen saknar en. Hon får mig att tänka på om det är hela sanningen. Det håller inte. Tänk om Jason. Tänk om. Ingen saknar dig.

"Ingen saknar mig. Ingen saknar mig..." Upprepar jag medan jag går fram och tillbaka mellan mitt fönster och väggen mittemot innan jag inte längre orkar mer och låter min ryggtavla träffa väggen som jag sjunker ner för mot golvet.

Ingen saknar mig. Låter det i mitt huvud innan jag tyst upprepar det. "Ingen saknar mig." Igen. Igen. Och igen. Igen tills mina tårar nästan är slut och mina ögonlock blivit tyngre. "Ingen...s-saknar..." Jag lägger huvudet ner på stengolvet och sluter ögonen. "Ingen saknar mig."