Touch

3.4

○Alex○
Jag låter pappret falla ur min hand innan mina knän träffar golvet. Jag får aldrig mer se min lillebror.

Pappa tittar oberört på pappret som han plockar upp från golvet innan han räcker det till mamma.

"Pojken är ändå inte värd något." Säger pappa och sätter sig på huk framför mig. "Och du borde inte ta det så hårt."

"Han är min bror!" Skriker jag och tittar med glansiga ögon på min far som inte alls verkar påverkad av att hans son av någon anledning är eller kommer att dö.

"Han är monster." Ilskan flammar upp i mig vilket får mig att ställa mig upp som min far också gör.

"Du är ett monster, precis som mamma. Ett känslokallt jävla monster. Han är er son, min bror och han betyder allt för mig. Det sjuka är att ni inte verkar ett dugg berörda över att ni aldrig mer får träffa honom." En ensam tår lämnar min kind innan jag vänder mig om och går ut till hallen. Jag drar på mig min jacka och skor innan jag öppnar ytterdörren då jag hör både mamma och pappa skrika efter mig att komma tillbaka.

○Jason○
Jag hör Alice skrik efter mig från flera meters håll. Vad de gör med henne är jag mest rädd för. Kanske låter de henne vara och då är jag nöjd men man vet aldrig. Hennes röst kommer närmre och mitt namn som ter sig till att låta fint i hennes talan ekar i korridorerna.

Soldaten vid dörröppningen hånler och går mot mig när han också hör hennes rop.

"Du är modig du. Ger upp ditt liv för en person som Walkers dotter." Han stannar framför mig och lägger armarna i kors. "Varför gjorde du det?" Jag svarar inte utan tittar bara ut genom fönstret.

"Korkat val. Visst hon är sexig men inte värd att dö för Lewis." Jag spänner mina käkar och tar ett djupt andetag för att inte hoppa på honom.

~

Vakten knuffar in mig i cellen innan han fängslar mina händer i varsin kedja som är fast i väggen.

"Ses senare." Han kastar en näve av silvrigt pulver över mig och försvinner sedan. Jag slå huvudet i väggen och drar mina händer över mitt ansikte som jag lyckades skydda någorlunda undan från pulvret som sjunker in i min träffade hud. Jag orkar inte längre kämpa emot smärtan som tar över min kropp vilket ledare till att allt bara gör tvåhundra gånger ondare. Jag sluter ögonen för att kunna önska mig bort men möts då av något jag inte vill ska hända. Fast att jag inte vill, händer det som jag fruktade skulle hända av att sitta instängd och vänta på sin död, alla minnen flashar förbi framför mig när jag sluter ögonen.

Hon lyfter handen och tittar med tindrande ögon på mig. Jag vill. Jag vill röra henne men jag tänker inte. Jag kommer skada henne. Mitt hjärta bultar snabbare än någonsin. Hela min kropp tas över av min vilja.

Hon ställer sig på bakom mig och för silvret mot min hals.
"NEJ OKEJ OKEJ, bara sluta!"

"Jag hatar dig." Säger jag innan jag trycker henne mot väggen och pressar mina läppar mot hennes.

Han sneglar bak på mig innan han tar ett djupt andetag och går framåt. Han struntar i mitt rop. "Alex hjälp mig härifrån! Snälla..."

"Litar du på mig?"

"Jag ska aldrig lämna dig."

"Jag kommer aldrig att skada dig."

Flickan med vågigt hår iklädd en klänning i färgen jag inte känner till.

Alice.

Sluta.

Sluta.

Sluta.

När sju timmar har gått, sju timmar av väntan på att få dö, bli av med smärtan och skammen över vem jag är börjar mitt tålamod att tryta.

Allt gör bara ondare. Jag känner själv hur jag böjar att bli galen och hur mina skrik inte längre hjälper. Jag har flera gånger försökt att skrubba av det målade silvret på min kropp men misslyckats totalt och har nu bara massa rivsår på armarna. Sju timmars ensamhet när man vet att man ska dö gör en galen. Iallafall mig för jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag är rädd. Så jävla rädd.

Mina tårar har nog tagit slut och torkar in i huden medan min röst också börjar svika mig av allt skrik efter henne. Den enda jag vill ha. Och den enda jag inte kan få.

Henne med färgen på sin klänning som jag inte känner till.

[Henne som jag inte vågar erkänna att jag älskar.]

Och nu är det försent.