Kallblodig

Kapitel 2

Jag vaknar av att mamma slamrar med grytorna i köket. Doften av jord sipprar in genom det lilla fönstret som står på vidgavel. Jag sätter mig upp och drar fingrarna genom håret.

Idag gäller det. Vi kommer att hänvisas till den stora gråa byggnaden som ligger strax utanför det centrala palatset. Det är där ceremonin inleds och helvetet släpps löst.

Jag reser mig upp ur sängen och går fram till den trasiga spegeln jag hittade utanför palatset för flera år sedan. När jag tittar in i spegeln möter jag ett nyvaket ansikte och två trötta, grönbruna ögon tittar rakt mot mig. De är nästan exakta kopior av mammas, vilket jag ofta får höra. Men det är inte sant. Mina saknar den snälla och glada värmen som finns i mammas. Det är nästan som att de speglar hennes själ. Jag däremot har endast billiga kopior.

Med smidiga rörelser slänger jag upp mitt vågiga, eldliknande hår i en lös tofs. Jag drar på mig en svart långärmad tröja som smiter åt runt brösten på ett snyggt sätt. Byxorna jag sätter på mig var en gång svarta, men är numera urblekta och slitna.

Jag tar en snabb sista titt i spegeln innan jag vänder mig om och går ut mot köket.

Pappa har redan gjort i ordning en ostsmörgås och en kopp örtte. Jag lyckas pressa fram ett "tack" och lyckligtvis låter rösten stadig. Mamma sitter redan vid matbordet när jag slår mig ner mittemot henne och trots att hon ler ser jag smärtan bakom det. Hon ser plågad ut och jag hoppas att jag inte gör det. Det tar inte lång tid innan jag har ätit klart och jag ställer ner den tomma koppen på köksbänken. Klockan är strax över nio och om en timme är det samling på torget. Jag går mot mamma och pappa som båda ställt sig i dörröppningen.

"Du är alltid välkommen hem, Lydia", viskar pappa medan han omfamnar mig i sina varma armar. "Vi ses snart, okej?"

Älskade pappa. Det kan vara sista gången jag trycker mig mot hans trygga bröst, men jag vet att jag förr eller senare måste släppa taget. Jag ger mamma en kram och hon ser på mig med en blick som får mig att vilja brista i gråt.

"Vi älskar dig oavsett hur det går."

"Jag vet", säger jag och känner hur det bildas en klump i halsen. Men jag vet att jag inte får. Jag måste vara stark. För deras skull. "Jag älskar er med."

Jag går längs den dammiga grusvägen och sparkar på varje liten sten som kommer i min väg, för att fördriva tiden på något sätt. Vi bor en bit utanför centrum och jag vandrar i vad som känns som en evighet.

Efter ett tag kan jag skymta de höga byggnaderna som omger det stora och mäktiga palatset. Fler och fler människor uppenbarar sig och en del av dem känner jag igen från min gamla skola. Känslorna är blandade. Vissa ser förväntansfulla ut, nästan glada. Medan andra är bleka och skräckslagna. En del gråter.

Till slut blir de så många att jag inte längre kan urskilja vilka människor som jag har sett förut och utan att inse det ingår jag plötsligt i en stor folkmassa som samlats framför palatset. Jag försöker få ett ungefärligt grepp om hur många det är, men det är näst intill omöjligt. Spända, förväntansfulla och rädda ögon blickar ut över torget. Plötsligt sprakar det till i en grammofon, som en påminnelse om vad som ska ske därnäst. Allt småprat tystas ner och uppmärksamheten riktas mot balkongen där presidenten står.

"Välkomna" President Thompsons mörka stämma ljuder ur grammofonen. Rösten känns kall och tillgjord liksom hans blick. Allt eftersom att han förklarar varför vi är här - som om vi inte redan visste det - lägger sig en spänd stämning över folkmassan. "... och som vanligt delas ni in grupper om två. Ni ska hänvisas till sovsalen med er partner. " Många börjar mumla och ställer sig tätt intill en vän, som för att visa att de vill bo ihop. Ingen trycker sig mot mig. Jag spejar över alla huvuden för att få syn på Ruth, men hon syns inte till någonstans. Ruth är hopplöst kort och jag vet att jag inte kommer lyckas. Däremot ser jag ett fåtal ansikten som söker min blick och jag hör hur någon ropar mitt namn. Louise. Vi brukade vara bästa vänner, tills hon låg med min kille, min första och min enda. Fast jag antar att sådant inte spelar någon roll längre.

"Wilma Strand och Maja Lindh." Två smala tjejer trycker sig fram genom folkmassan och möts av en vakt. Han ser ut att vara nästan två meter lång och hans blick är likgiltig när han räcker över en nyckel till tjejerna. "Thom Eriksson och Noah Stark." Till en början förstår jag inte varför namn parvis ropas ut genom grammofonen, men efter ett tag faller bitarna på plats och jag inser att det handlar om parindelningen. Det är tydligen förbestämt vilka som ska sova ihop. Plötsligt är den lilla förväntan jag tidigare känt totalt bortblåst. Jag tittar runtomkring mig, och många ser uppgivna ut. Naturligtvis. Vi ska fan ut i krig, och vi får inte ens välja vem vi ska sova med. Jag hör hur Ruths namn ropas upp och mitt blod fryser till is. "... och Alexandra Winston." Jag drar ett suckande andetag och följer sedan Ruth med blicken när hon nästan skuttar fram emot vakten. Inte för att hon är glad, det vet jag. Ruth är min absoluta bästa vän och jag har oändligt många gånger sätt henne skutta fram på precis samma sätt med sina förstora glasögon på snedden. Hon är alltid glad, min fina Ruth. Namnen fortsätter att strömma ut ur grammofonen, och par efter par tar emot sina nycklar för att sedan försvinna in bussarna som står uppradade på högra sidan om palatset.

"Lydia Svahn och Charlie Evans." Jag tar några stapplande steg framåt medan jag pressar undan de ryggar som kommer i min väg. Upprepande gånger mumlar jag ett "ursäkta" och förväntar mig att bemötas av irriterade blickar, men jag inser snabbt att alla är upptagna med att vänta på sin tur. Tillslut är jag framme vid vakten, som nu vid närmare avstånd ser ut att vara minst två meter lång. Han tar ett stadigt grepp om min handled och räcker med ett smått leende över en nyckel, och plötsligt känner jag mig förväntansfull igen. Jag ser mig omkring efter Charlie, trots att jag inte har den blekaste aning om hur han ser ut. Efter att ytterligare två par har ropats upp kan jag inte längre hålla mig, så jag väljer istället att strunta i honom och kliva på en av bussarna som är redo för avfärd.

Efter en timmes skakig bussresa når vi äntligen slutdestinationen och en man klädd i vad som påminner om en militäruniform reser sig upp längst fram i bussen. Värmen har gjort att små svettdroppar rinner nerför hans snaggade huvud, och han påminner lite om en gorilla. Han harklar sig innan han nästan skriker;

"Blivande soldater, nu när vi är framme råder jag er att ta er till era rum, numret kan ni se på nyckeln. Inga sprängmedel, vassa föremål eller andra dödliga vapen får förekomma i bunkern. Utom de vi redan har såklart." Gorillamannens överdrivna maskulinitet och artikulationer får mig att fnissa till. Han verkar uppfatta det och jag tystnar omedelbart i väntan på min dom, men jag kan fortfarande inte dölja mitt leende. Jag har alltid haft en förtretlig egenskap att ständigt ge utlopp för mina känslor. Även vid fel tillfällen. Eller rättare sagt oftast vid fel tillfällen. Gorillamannen går bredbent och självsäkert fram till mitt säte, och jag gör allt för att kväva mitt skratt. Han lutar sig fram emot mig och jag känner lukten av pistage och tandkräm medan jag förbereder mig på en utskällning. Men han hinner knappt öppna sin mun innan jag brister ut i skratt, vilket på bara en sekund sprider sig utöver resten av passagerarna. Gorillamannen ser för en stund hopplöst frustrerad ut, men rycker snabbt upp sig. Hans röst brummar när han talar vilket nästan får bussväggarna att vibrera och alla tystnar med ett uns. "Vänta bara tills vi skickar ut er på krigsfältet, jag slår vad om att ni inte får det lika roligt där. Om ni ens lever så länge."