Kallblodig

Kapitel 1

"Lydia?"
Jag tittar upp och möter mammas blick. Men trots hennes mjuka drag och varma leende anar jag en glimt av oro i hennes mörka ögon. Klart att hon är orolig. Hon ville aldrig att jag skulle behöva vara med i tävlingen. Fruktade den dagen då jag skulle fylla sjutton.
För oss är vår sjuttonårsdag något som man antingen är rädd eller förväntansfull för. Det är dagen då man blir tvungen att inse sanningen om sin egen kapacitet. Att se om man duger.
Imorgon sätter tävlingen igång. Den består av 20 olika grenar som testar olika förmågor. Jag själv känner mig inte orolig för de fysiska delarna. Alltid har jag varit en av de starkaste och är en av de bästa i skolans idrottslag. Däremot så har jag nog aldrig utsatts för särskilt mycket psykiska påfrestningar och känner mig därför mer osäker inför dessa grenar.
"Va?"
"Jag frågade om du tyckte om soppan", säger mamma.
Ikväll är det meningen att det ska bli festmåltid. Det ska firas att vår president är generös nog att låta oss få plats i armén.
"Den är jättegod", svarar jag och tar en till sked soppa från skålen vi alla tre delar på. Men egentligen vill jag inte fira. Jag vill inte fira att det här kan vara min sista kväll med mamma och pappa. Vi har egentligen inte pengar till det här, det har ingen. Men ändå tvingas vi på den bisarra idén att lägga våra sista mynt på extra fin mat när de egentligen borde sparas.
"Är du nervös inför imorgon?", frågar pappa och tittar kärleksfullt på mig.
Jag är så nervös att jag bara vill gå och kräkas. "Inte direkt", säger jag. "Även om jag inte får tillräckligt med poäng för att platsa i armén så kommer jag inte att bli poänglös." Och jag hoppas att det jag säger är sant. De som blir utan poäng, de som inte vinner någon av grenarna anses vara värdelösa. Dagen efter tävlingen avrättas de, som ett skydd mot samhället. Enligt presidenten har vi inte möjlighet att försörja de få människorna här. De som varken har någon fysisk eller psykisk förmåga måste offras för att förhindra att historien ska upprepa sig.

När jag går och lägger mig i sängen drar jag täcket hårt runt mig. Jag andas in doften av lakanet samtidigt som jag blundar hårt. Det doftar svagt av gammal rök från vedspisen som håller oss varma. Jag hör hur det gamla trägolvet knakar när mamma smyger fram till sängen för att säga godnatt.
Hon stryker bort en hårslinga som lagt sig mot min kind. "Var inte orolig Lydia, jag vet att du vill komma med i armén, men konkurrensen är hård och om du inte klarar det är du alltid välkommen tillbaka", säger hon med sin trygga röst och lutar sig fram för att placera en kyss på min panna.
"Godnatt, mamma", säger jag och känner hur det bildas tårar i utkanten av mitt synfält. Hon stryker mig långsamt över kinden innan hon kanske för sista gången kliver ut ur mitt rum och stänger dörren.