Kallblodig

Kapitel 3

Jag förväntar mig nästan att se Charlie sitta på sängkanten när jag kliver in i rummet. Det är litet och luften i rummet känns kvav. Väggarna är vita och pryds av gamla fotografier. De föreställer unga män och kvinnor i militärklädsel som leende tittar in i kameran. Sängarna står placerade intill respektive väggar och utgör bokstavligen den enda möbleringen i rummet. Bortsett från fotografierna är rummet kalt och opersonligt. Mycket riktigt står en necessär med hygienartiklar placerad på vardera säng och därunder hopvikta kläder samt en handduk. Jag lyfter på necessären och rotar runt bland klädesplaggen. Att vi inte skulle ta med oss packning hade vi sedan tidigare blivit informerade om. Högen med kläder består av vad jag antar är två träningsuniformer, kläder att sova i och enkla underkläder och strumpor. Jag passar på att sätta mig ner på madrassen och drar med handen över lakanet. Det känns strävt mot mina fingrar och jag inser plötsligt att jag förväntat mig mer av rummet. För ungefär två veckor sedan fick alla sjuttonåringar hem ett informativt brev gällande boendet där bilderna gjort att det framställts på ett helt annat sätt. Där såg rummen trevliga ut och präglades av ett varmt sken. Nu känner jag mig kallare än någonsin.

"Det här var ju inte så nice."

Jag snurrar runt och får syn på en tanig blond kille. Håret står på enda och han ger mig ett sömnigt leende som får mig att undra om han nyss vaknat. "Om du undrar varför jag kommer sent är det för att jag försovit mig. Fan, jag tror visst min väckarklocka gått sönder. Typiskt."

Killen skrattar till innan hans ansiktsuttryck ändras från glatt till frågande. "Jag har visst glömt att presentera mig!" Han går fram till mig och sträcker fram handen. "Charlie."

Jag skrattar till samtidigt som jag tar hans hand. "Lydia", säger jag. "Den där med väckarklockan har man ju hört förut. Gick vakterna på det?"

Han skakar på huvudet och suckar uppgivet. "Tyvärr inte", säger han och tonfallet är skämtsamt och härligt. "Jag fick mig en omgång, men kom in till slut."

Plötsligt slängs dörren upp och en kraftigt byggd man ryter åt oss att det är dags för middag i den stora matsalen. Vi båda nickar och vakten stänger dörren. När jag vrider på huvudet för att titta på Charlie brister vi båda ut i skratt innan vi tillsammans virrar bort oss i vårt försök att hitta till matsalen.

Salen är otroligt stor och skiljer sig mycket från resten av byggnaden. Ett långbord fullt med olika maträtter står placerat i mitten av salen. Det är redan relativt fullt och jag märker hur Charlie får syn på några han verkar känna. Han vinkar åt mig att följa med till ett bord i hörnet av salen där fem killar sitter och verkar ha en lektion i att vika om servetterna till pappersflygplan. De ser alla olika ut och jag fnissar till när Charlie plötsligt får ett pappersflygplan rakt i ansiktet. Den brunetta killen som kastat det ger Charlie en menande blick. "Vad?" utbrister Charlie i en skämtsamt löjlig ton och den brunetta killen slår handen för ansiktet och pekar på mig.

"Åh!" säger Charlie. "Det här är... öh, Lydia?" fortsätter Charlie en aningen generad. Jag nickar.

"Ja, jag är Charlies... öh, rumskompis?" härmar jag på skämt och killarna skrattar.

"Trevigt" utbrister den brunetta killen. "Själv heter jag Martin, och jag är gängets hjärna", säger han och pekar på sina små, fyrkantiga glasögon samtidigt som han ger mig en ironisk blick.

"Det här är Calle, tjejmagneten." Martin blinkar och pekar på en blond lite tjockare kille.

"Ansiktet är ju inte mycket att se på men han har sina fördelar", fyller en tredje kille i. Han är blek och ser nästan precis ut som killen på sin högra sida.