Den Fula Sanningen

~Kapitel 2~

Jag slänger av mig väskan och klampar in i lägenheten. Jag var precis påväg att smälla igen dörren när jag plötsligt stannar upp,
"Vad håller jag på med egentligen?" tänker jag för mig själv, varför blev jag så jävla sur över det där? Rebecca måste tyckt att jag var en riktig jävla Drama Queen, att bara stampa iväg så där för att hon inte håller med om att homosexuella var äckliga människor! Vad är det för fel på mig!? Jag vet att egentligen borde det ha varit hon som stampat iväg och smällt dörren efter sig när hon kom hem för innerst inne vet jag att det inte är ett dugg äckligt att vara homosexuell.

När jag vaknar nästa morgon vill jag inte vakna, jag vill inte gå upp och möta Rebecca där ute, jag vill inte se besvikelsen i hennes ögon när hon  kollar på mig och ser en annan människa. Så jag går inte upp, jag bara ligger där ända tills jag hör pappas röst ifrån köket ropa: "Gumman! Brukar inte du och Rebecca mötas vid den här tiden?" Och då har jag inget val.

När jag möter Rebecca nere vid mötes platsen kollar hon inte på mig utan säger bara "Jag började undra vart du hade tagit vägen" och så går vi.
När vi kommit halvvägs stannar jag upp Rebecca kollar förvånat på mig, jag måste fixa det här nu.
"Alltså Rebecca förlåt för det jag sa igår jag menade det inte och jag vet inte var jag blev så upprörd, jag tycker inte homosexuella är äckliga."
Rebecca tittar lättat på mig och säger:
"Jag väntade på att få höra det där"
"Mm"
"Men vad fick dig att säga det då?"
"Jag vet inte det bara flög i mig"
"Vad det än var så måste vi fixa det, du kan inte gå runt och säga till folk att homosexuella är äckliga, i slutändan kommer någon bli skadad"
"Mm" säger jag bara igen.

Resten av dagen flyter på som vanligt På lunchrasten sitter jag och Rebecca och kommenterar killar och fnissar åt alla stressade lärare som springer runt och försöker hålla koll på de yngre barnen som har fått för sig att det är en bra idé att försöka klättra längs skolans fasad.

I slutet av dagen när Rebecca och jag är påväg hem ser vi plötsligt en sak, på en bänk i parken sitter ett par och hånglar, men det är inte en kille och en tjej som sitter där hopslingrade och kysser varandra, det är två tjejer.
Jag stelnar till mitt i steget, först kollar Rebecca konstigt på mig sen när hon kollar sig omkring och får syn på paret så byts den konstiga blicken ut mot förstående.
"Okej Zara, det här ett perfekt tillfälle att träna på" sa hon tyst så bara jag kunde höra.
"Gör nu som jag säger" sa hon "Ta ett djupt andetag..." Jag gjorde som hon sa och drog in luft i mina lungor "Okej bra nu ska du helt enkelt gå förbi dem väldigt nära, inga omvägar"
"Var det allt" sa jag trots att det kändes som för mycket.
"Man måste börja smått" sa hon och blinkade åt mig med ena ögat.
"Okej gå nu sa hon och daskade mig lätt på rumpan.
Jag tog ytterligare ett djupt andetag och började gå.
Om någon annan hade blivit satt i samma position som jag satt i nog hade hen inte alls tyckte det var någon märkvärdigt över huvud taget att gå förbi ett homosexuellt par men för mig som vuxit upp i tron att homosexuella var dem äckligaste och oviktigaste människorna på jorden, var detta en enormt stor sak.
När jag passerade bänken kände jag hur benen skakade och jag tvingade mig själv att titta rakt fram och inte ens vrida en aning på huvudet för jag visste att om jag skulle göra det skulle jag få syn på dem sittandes där ihopslingrade som två gigantiska ormar.
Det hela måste ser ganska onaturligt ut där jag gick med stel gamnacke och darrande ben, men jag var för koncentrerad på att ta mig till slutet av stigen för att lägga märke till det.
När jag hade kommit fram till slutet av stigen fylldes jag till från topp till tå av en varm känsla, en stolt känsla. Och hur töntigt det än verkar så hörde jag nästan hur hela min kropp skrek:
"Jag klarade det, jag klarade det!!!"
Jag hörde Rebeccas steg närma sig och vände mig om.
"Bravo!" sa hon och kramade mig.
Även om detta kan verka som en otroligt konstig sak att känna sig stolt över och till med få ett bravo och en kram för, så kändes det rätt. Även om det verkade som en så fjuttig sak så var det stort för mig, det här kan var en början till något.