Jag har inte gjort det

A R T O N

"Jag tänker åka och jag bryr mig inte om vad du säger" muttrar jag och vänder ryggen mot honom.

"Varför Emelie? Varför pratar du inte med dina föräldrar om det?" frågar han.

"För att i allt detta är mina föräldrar inblandade" svarar jag.

"Hur då?"

"För att pågrund av dem så finns jag. Dem skulle aldrig ha gett mig ett liv" svarar jag tyst.

"Sluta prata så. Det är omoget"

"Håll käften Daniel. Du vet inte ens om vad som har hänt" med dem orden sagda så skyndar jag mig bort ifrån honom.

Jag hör honom skrika mitt namn en sista gång men jag tittar inte bakom mig för att se om han är efter. Istället springer jag till parken där Elina sitter på en av gungorna.

Minnena från kvällen då Felix faktiskt satt på en gunga och kollade efter mig dyker upp i mitt huvud. Jag är snabb med att förtränga det.

"Har du ångrat dig?" frågar Elina när jag kommer fram till henne.

"Nej" svarar jag.

"Varför gråter du då?"

Grät jag? Jag hade inte ens lagt märje till det.

"En sak med Daniel bara. Men de är okej nu" mumlar jag.

Vi börjar gå mot bussen och jag vänder mig om. Jag kollar bort mot hållet där jag bor och tänker på mina föräldrar.

Förlåt mamma och pappa. Det är bäst såhär.
--------------------------

Känns som om det är en väldigt lång tid sen jag uppdaterade.

Men jag har haft mycket för mig haha.

But i'm back som vanligt nu.