Surviving the Apocalypse

0.3

Vi hade stannat upp för att vila, vi hade gott runt 4 timmar i skogen, för att komma så långt så möjligt från zombierna som hade tagit sig in i stället som vi hade gömt oss i.

Mannen som hade blivit biten hade dött, vi hade inget val än att skjuta honom för att alla vi visste att dem som blir bitna blir som vi nu kallar för zombiesar.

Jag hade gott hela vägen med läkaren, han som hade hjälpt mig med såret, nu så höll han på att rensa det medan jag kollade på min bror som höll på att tillverka något, det såg ut som ett vapen för att skydda sig mot zombiesar.

Jag och min bror hade bråkat  på vägen hit så det är därför han inte är med mig, han gillar inte att den här läkaren hjälper mig och han säger att han kollar på mig på ett speciellt sätt, den blicken som säger vad man känner för någon, att han var kär i mig, men snälla vi känner inte ens varandra men min bror gav inte upp och avslutade med att han inte vile prata med mig nå mer.

Jag är arg på honom för han får för sig en massa konstiga saker, jag förstår att han vill skydda mig för jag är hans syster och den ända han har men det ger honom inte rätten att behandla mig som han just nu gör. Han kan helt enkelt inte vara så överbeskyddade, det leder till att vi bråkar och det slutar med att vi inte vill prata med varandra och att jag sedan måste leta upp honom och be om ursäkt och att sedan så säger han att det verkligen var mitt fel och att jag till nästa gång ska lyda det han säger till mig, fast jag vet att jag har rätt och han fel, ingen gillar att ha fel men min bror är lite för mycket ibland.

Jag drog ner tröjan och sen så ställde jag mig upp och gick mot min bror, han kollade upp och så snabbt han fick syn på mig så ställde han sig upp och gick därifrån. Nu börjar det, jag ska springa efter honom och be om ursäkt flera gånger men den här gången så ska jag strunta i det, ifall han vill något får han leta upp mig, min bror ska för en gång skull sluta vara en sån arrogant jävel.

Jag gick tillbaka till läkaren som höll på hjälpa andra.

- Har ni bråkat? Frågade han och kollade snabbt upp på mig och sedan på den äldre kvinnan som han höll på att ta blod från, vilket var väldigt konstigt. 

- Det kan man väl säga. Svarade jag och satte mig mittemot kvinnan och höll om hennes händer så att hon inte kollade på vad han gjorde, hon verkar inte gilla att ta sprutor eller ta blodprover.

- Då förstår jag, brukade ha såna bråk förut. Sa han och drog ut nålen och lämnade ifrån sig det och gjorde rent vid armen, där han hade stuckit in nålen.

- Vaddå brukade? frågade jag och kvinnan reste sig upp och gick sin väg och jag satte mig mittemot honom.

- Jo jag brukade, hade två yngre syskon, dem var tvillingar men dem  dog för två år sen i en bilolycka, det är därför jag också blev och är läkare. Svarade han och kollade upp på mig med ett leende.

- Ahh, förlåt, jag skulle inte ha frågat dig det. Sa jag och ställde mig upp och vände mig om för att gå men han tog tag i min arm.

- Du visste inte och jag gillar att du frågar mig saker, det var ett tag sen någon ens pratade med mig och intreserade sig för mig. sa han och jag vände mig om och där stod han med ett stort leende. 

- Vaddå ett tag sen du pratade med någon, menar du innan det här hände eller för att du blev läkare, hört att dem är jätte upptagna och tråkiga. Sa jag med ett flin.

- Något åt det hållet, men tråkig är jag väl inte, eller. Sa han fundersam och gick sin väg. 

jag hängde på honom snabbt.  

- Nää, du är inte tråkig, bara mindre rolig. Sa jag och skrattade när han kollade på mig med ett ansiksuttryck som sa " no you didn't just say that". 

Jag sprang ifrån honom och han var snabb med att springa efter.

- Men du. Sa han och vi slutade att springa och gick till dem andra.

- Varför blir ni inte bara sams, du är bara med mig för att ni är ovänner. Sa han och ställde sig upp och gick iväg.

Oj, han har en poäng där men inte helt och hållet rätt, jag gillar inte att vara osams med min bror för vi är ganska nära varan och jag saknar att prata med honom fast det bara varit ett par timmar sen vi bråkade.

Vad håller vi egentligen på med? Vi ska ju föreställa vuxna personer och så bråkar vi för... jag minns inte ens varför vi bråkade....

Jag vände mig om och sprang till Logan som stod med ryggen mot mig.

Jag kramade honom bakifrån.

- Okej förlåt mig! Sa jag och kramade honom hårt.

Han svarade inte.... jag hörde istället hur han skrattade.

- Jag är inte sur på dig, så det är lugnt men du måste tänka dig för. Sa han och vände sig om och kramade mig.

Vi stod så ett tag tills någon sprang åt vårt håll och började att skrika.

- Spring dem kommer! Skräck en man och alla började att springa.

Logan tog min hand och vi började att springa.

Vi sprang allt vad vi kunde fram till en gränd som blockerade oss från att komma till andra sidan.

- Okej alla, först tar vi dem äldre över sen barn och kvinnor. Sa min bror och jag och dem andra männen hjälpte dem klättra över gränden eller bättre sagt stängslet.

Vi hade fått alla över och det var bara männen som var kvar och jag.

- Gå upp så hjälper jag er. Sa Logan och hjälpte männen och klättra över sen mig.

- Logan kom, ta min hand. Sa jag och hjälpte honom upp.

Han tog sig upp.

- Mamma! Skrek ett barn.

Vi hade inte märkt att ett barn blev kvar.

Jag tänkte inte mig för och hoppade ner och sprang mot pojken.

- Nej Allison! Skrek min bror bakom mig.

Jag bar upp honom och stannade till när jag bara var ett par meter från zombierna.

Jag vände mig om och började springa, tog i allt vad jag hade.

- Ta honom Logan! Skrek jag och lyfte upp honom.

Men jag visste att jag inte hade någon chans. Så jag sprang längst stängslet  vilket Logan också gjorde.

- Alison vad gör du? Frågade han och sprang i takt med mig.

- Logan jag lovar att leta upp dig. Sa jag och vände mig om och sprang mot ett tomt håll, där det varken var zombiesar eller några återvändsgränd.

- Jag kommer vänta på dit favorit ställe! Skrek han och det var det sista jag hörde efter att jag sprungit genom två radhus.