DET SOM INGEN VET

Kapitel 6

Hejhej!
Här har ni nästa kapitel 6!! Sa att jag skulle uppdaterat i onsdags eller igår men mitt internet fungerade inte så det får komma ut idag! Om det förekommer några stavfel osv så förlåt för det. Glad Valborg!

Det är en väldigt solig dag.
Äntligen känns det som vår.
Jag sitter på en bänk ett kvarter bort från våran gata och bara försöker rensa tankarna.
Bredvid min bänk sitter en kvinna som är runt 25-35 år och lyssnar på för hög rockmusik ur sina hörlurar samtidigt som hennes fot gungar i takt.
Hon har svart hår med röda och blåa slingor i och i sin hand håller hon i en cigarett.
Solen bränner ner på mina jeansklädda ben och jag måste anstränga ögonen för att kunna se riktigt pågrund av det starka ljuset.
Efter en stund kommer en buss och hon stiger på, vilket gör att jag blir lämnad själv.

Efter det som hände hos Alex har jag undvikit honom så gott det går.
Som tur är det helg vilket gör att jag inte träffar han någonting alls, om han inte helt plötsligt dyker upp vid min ytterdörr, men det har han inte heller gjort.
Jag sluter ögonen och försöker tänka på någonting bra men att tänka på något bra i mitt tillstånd funkar inte nu.
Jag känner hur ljuset framför ögonen försvinner och det skuggas över mig.
Framför mig står ingen mindre än Alex, han som jag försökt undvika.
- Tror du verkligen att jag inte skulle försöka prata med dig? Frågar han mig. Han sätter sina händer i fickorna på sina byxor.
- Jag hoppades på det. Säger jag och tittar bort.
Han sätter sig ner på bänken, nära mig.
Jag kan känna den svaga lukten av parfym.
- Jag fattar om du inte vill prata om det. Vi känner knappt varandra därför borde jag inte lägga mig i. Men när jag såg alla skärsåren gjorde det mig väldigt orolig. Jag antar att jag bryr mig en hel del om dig, även fast jag inte känner dig. Säger han och ler lite när han säger dom sista orden. Jag nickar bara som svar. Vet inte vad jag ska säga.
Han bryr sig om mig, det har jag inte fått höra från någon på så länge jag kan minnas och det är en väldigt bra känsla.
- Jag vill gå hem. Säger jag till sist och reser mig upp.
Han reser sig också upp, nickar och börjar gå jämte mig hela vägen hem till mitt hus. När vi kommer fram till mitt hus ställer han sig framför mig.
- Jag tänker inte lämna dig själv när jag vet vad du är kapabel till. Säger han tyst och tittar ner på marken.
- Jag vill inte vara själv, så kom in då. Säger jag och tvingar fram ett litet leende.
Han tittar upp och ler lätt tillbaka.
- Det är väl det vänner är till för, antar jag. Eller ja, om vi nu är vänner. Säger han och börjat bli lika röd som en tomat i ansiktet.
Jag nickar samtidigt som jag skrattar lite lätt, känner hur det blir varmt i ansiktet och måste ha en svag röd nyans på kinderna.
Jag öppnar dörren och vi båda går över tröskeln in till hallen.
- Shit! Dina föräldrar måste måste verkligen ha jävligt mycket pengar! Säger han chockat, inte bara av att jag bor i ett stort hus utan också av den dyra inredning i huset.
- Asså, jag bor med min faster.. Säger jag tyst.
- Varför då? Frågar han mig, höjer ögonbrynet och gör en liten grimas. Han ser rätt så gulligt ut när han gör så faktiskt.
- Ehh.. Det är närmare till skolan här ifrån. Försöker jag ljuga fram. Han nickar men har fortfarande en fundersam blick. Han tror mig inte helt. Jag sa först att jag bor med min mamma, och nu så säger jag min faster. Jag kan verkligen inte ljuga bra.

Jag hoppas att ni gillar detta kapitlet! Är inte jättenöjd med det men det får duga. Det blir bättre i nästa det lovar jag. Ha de bra så hörs vi på måndag!
Puss & kram// Melinda