17, deprimerad och kär » o.m au

ett ☼

"Tvingar du mig?"

"Ja, det är precis vad jag gör!"

"Det kan du inte"

"Varför skulle jag inte kunna? Jag är din mamma"

"Du beter dig inte som henne!"

"Slutdiskuterat Helly"

Jag kastar första bästa föremål i väggen. Den ljudliga smällen svider mot mina trumhinnor och jag ser vasen krossas i tusentals bitar. I förbifarten hinner jag se hennes reaktion. Hon ser ut som en fågelholk. Jag smiter upp för trappan och in på mitt rum. Jag kastar ner det nödvändigaste i min ryggsäck innan jag hoppar ut genom fönstret. Mina fötter når marken och jag börjar styra dem mot parken. Parken jag alltid går till när mamma är dum i huvudet. Som när hon tror att hon kan tvinga mig att gå till skolavslutningen. Aldrig att jag gör det.

Jag slår mig ner på bänken och river runt i min ryggsäck efter det svarta föremålet. Jag får upp det och håller det i min hand. Jag studerar det och vänder på det i mina händer. För detta var det enda jag fick av min mamma i födelsedagspresent. En dagbok. En svart basic dagbok man kan köpa på Ica för 30 kr. Säkert där hon köpt den. Jag vänder mitt fokus mot att återigen rota i min ryggsäck, denna gånger efter en penna. När jag tillslut hittar den trycker jag den mot första bladet och gör ett långt streck. Det går hål i pappret och avtryck efter strecket finns på den svarta, hårda plasten inuti dagboken. Jag suckar och lutar mig tillbaka. Jag sluter ögonen och låter tankarna flyga fram i huvudet. Allt hat mot mamma, alla dagar i min ensamhet och smärta, alla dessa dagar jag andats men inte levt. Jag öppnar ögonen igen och synar dagboken ligga i mitt knä. Jag ler smått och vet precis vad jag ska skriva. Bläcket från pennan formas till bokstäver som formas till ord som i sin tur formas till meningar. Jag skriver och skriver. Pennan glöder och tankarna flyger runt i huvudet.

När jag fått kramp i armen lägger jag ifrån mig pennan. Jag studerar det jag skrivit en kort stund innan jag slår ihop boken. Utan anledning letar sig tårar fram genom mina ögon. Jag låter dem rinna. Utan möjlighet att stoppa tårflödet som rinner längs mitt ansikte reser jag mig upp. Jag tar tag i min ryggsäck och börjar gå. Vart vet jag inte, någonstans där jag kan vara ifred. Någonstans där jag kan finna lugn för stunden.

*

Det sticker i ögonen. Jag blinkar ett par gånger innan jag får upp dem helt. I mitt synfält visas en blå himmel med några få moln på. Jag börjar röra på mig och känner hur stel min rygg är. Ett stön av smärta slinker ur min mun när jag sätter mig upp. En bultande huvudvärk går mig till mötes och jag masserar lätt mina tinningar. Det är först nu jag känner att mina kinder är alldeles stela av alla tårar från igår. Jag ser säkert ut som något djävulen skapat. Det är fortfarande lite halvmörkt ute, så jag antar att det är tidig morgon. Trött rycker jag åt mig min ryggsäck och synar innehållet. Jag trär på mig en hoodie och tar en klunk av det två dagar gamla vattnet. Jag slipper genast den torra känslan i halsen och ler lite smått. Jag slänger ner vattenflaskan i ryggsäcken och trär på mig den. Mina steg styr jag hemåt men jag ångrar mig. Istället styr jag mina steg mot havet. Varför vet jag inte, men vart annars ska jag gå liksom?

Så många gånger har jag stått på den här klippan och funderat på om jag verkligen ska leva mer. Det är ju så lätt, bara att ta ett steg extra innan man faller handlöst mot sin död. Jag lutar mig framåt och blickar neråt. Mot vågorna som skulle kasta mig mot klippväggen tills jag krossades. Av någon anledning tar jag ändå ett steg bakåt. Av någon anledning ångrar jag mig. Någonstans inom mig finns ett hopp om att livet tar en vändning. Att allt förändras och att allt blir bra. Men vad vet jag?