17, deprimerad och kär » o.m au

tjugotre ☼

Jag tar ett steg bakåt för att inte stå så nära Ogge och Julia. En ring med människor, de flesta fulla, hade samlat runt omkring dem. Julia, som tjejen tydligen hette, såg ut som en fågelholk. Ogge såg sammanbiten ut.
"Vad får dig att tro att du kan säga åt mig vad jag ska göra, baby?"
Hon la extra betoning på det sista ordet. Jag kollade äcklat på henne.
"Först och främst, när jag sa att jag ville ha tillbaka dig ville jag inte ha den här Julia. Inte den bitchiga, översminkade, botoxfyllda Julia"
Ett par "ooh" ljud hördes från ringen av människor. Jag la märke till att musiken hade stannat. Herregud, allt för denna lilla incidenten.
"Jag ville ha den gamla Julia," fortsatte Ogge. "Den som jag först blev kär i. Men vet du vad? Det var inte ens den Julia som gjorde att mitt hjärta gick i två bitar. När du krossade mig hade du redan hunnit bli denna personen. Så ja, dra åt helvete. Det är definitivt slut. Och om du så vågar yttra ett ord till den här tjejen, min vän"
Han pekade på mig. Ordet vän högg i mig som tusen knivar. Jag hade nästan glömt att Ogge inte gillade mig.
"Så lovar jag att jag kommer göra livet jävligt svårt för dig"

Med de orden sagda lämnade han ringen. Allas blickar låg på mig, och det enda ljudet som hördes var andetagen. Jag skulle precis gå när jag kände en varm hand på min svank.

☼
Yo, lite längre kapitel.
Alla som läser kan väl visa sig lite, typ rösta?
De e sømmar hååzz