Mitt ointressanta liv

Kunde varit handikappad

Så det är vad svacka nummer ett som jag ska berätta om handlar om.
Jag kunde just nu ha varit handikappad och rullstolsburen. Jag skulle inte kunna göra det jag älskar. Jag skulle inte kunna dansa. Jag skulle inte kunna spela fotboll. Jag skulle inte ens kunnat gå. Jag kan inte riktigt berätta allt i minsta detalj även om jag vill det men grejen är att det här hände för kanske tre år sedan och jag har massor av minnesluckor av detta.
När jag försöker göra flashbacks för att kunna berätta för andra om vad som har hänt så har det varit suddigt. Men jag ska berätta så gott jag kan.

[LÄSARE SOM ÄR KÄNSLIGA FÖR HEMSKA SAKER OCH UPPLEVELSER BÖR INTE LÄSA DETTA!]

Jag och min familj var och åkte skidor på ett ställe vi varit flera gånger innan men det var första gången på året som vi åkte där.
Året innan så hade jag åkt på alla guppen i snowparken och jag älskade att åka på hoppen då. Det gör jag inte längre kan jag säga...
Men då kom jag mot hoppet längst ner i backen och det var första gången under dagen som vi åkte där. Jag trodde att det var som förra året, att man kunde åka upp och sedan stanna på guppet innan man åkte ner.
Det var så högt att man såg inte bakom det om man stod vid det.
Så jag kom emot detta gupp eller hopp eller vad man ska säga i alldeles för hög fart och jag var inte uppmärksam eller någonting då och jag hade heller ingen respekt för hoppet, ingen respekt alls.
Tidigare den morgonen hade mamma tvingat mig och Victor att ha ryggplattor även fast vi inte ville och tyckte att det var jättefånigt och irriterade men jag är så sjukt tacksam nu i efterhand mot min mamma för att hon tvingade på oss dom.
Det jag har varit med om ska ingen behöva uppleva känner jag...
Men jag kom emot hoppet i alldeles för hög fart och väntade mig ju som sagt att man skulle kunna stanna på det innan man åkte ner.
Men jag hade fel. Så sjukt fel.
På andra sidan var det som ett stup rakt ner. Men jag föll inte neråt, inte direkt iallafall.
Jag flög. Jag var då ca sju meter uppe i luften kanske och flög fram några meter.
Men när kraften tog slut så var det gravitationens tur att ha kul.
Har ni någonsin kastat en sten och märkt att den kraften ni kastar med gör att stenen kommer fram en bit men när kraften är slut så störtar stenen mot marken?
Jag var den stenen.
Ungefär sju meter upp i luften var jag när kraften tog slut och jag föll. Innan en halv sekund hade gått typ så hade jag slagit i marken med en jättesmäll.
Jag låg precis bakom hoppet och det var absolut omöjligt att se mig från backen.
Min pappa tog en jätterisk, det skulle kunnat få konsekvensen av att min ryggrad skulle brytas. Men han vågade verkligen inte riskera att jag låg kvar där.
Jag själv? Jag var typ halvt förlamad eller något tror jag...
Jag kunde inte prata eller röra på mig själv, inte gråta när allt jag ville var att gråta och skrika. Jag har för mig att jag hörde allt som sades men jag kunde ju inte svara såklart.
Pappa knäppte loss mina pjäxor (skidskorna för er som inte visste att det hette så) ur bindningarna på skidorna och bar upp mig i sin famn. Han bar mig åt sidan av hoppet och mamma och pappa fick ta med mig till en av expertläkarna på skidanläggningen.
Vi var inne i restaurangen minns jag, dom hade stängt den tidigare redan och då fick vi vara där för snowparken och hoppet där jag hade flugit var precis vid torget där restaurangen låg och pappa vågade inte bära mig så långt.
Läkaren hjälpte mig sedan men jag kommer inte ens ihåg vad som hände där.
Jag minns bara att han sa typ "hade det inte varit för att hon hade ryggplattan på sig så hade hon brutit svanskotan".
Självklart gjorde jag illa mig och jag kunde inte sitta eller gå ordentligt på typ en vecka eller något. Men det har fortfarande konsekvenser. Jag kan tillexempel inte göra sådana övningar när man ska sitta på svanskotan på dansen eller idrotten för att det gör jätteont.
Men när jag typ hade vaknat till lite och kände den här hemska smärtan så frågade dom som var läkare där oh hade tagit hand om mig.
"Vill du ha någonting från restaurangen, nått som får dig att känna dig bättre?"
Och här är det ironiska. Jag kunde knappt prata. Jag kunde få fram ett ord.
Och detta är så sjukt sorgligt.
"C-Choklad.."
Detta är beviset på att jag alltid älskat choklad.
Det var det enda jag kunde få fram att säga!😂😅✋🏼
Väldigt sorgligt om du frågar mig..
Men sedan fick jag skjuts på en skoter till våran bil för att den stod så långt bort på parkeringen. Sedan grät jag massor när vi var i husvagnen, vi hade då våran husvagn på en camping typ 25 minuter ifrån skidbacken med bil.
Jag grät hela kvällen för att jag hade så sjukt ont.
Jag kunde inte gå typ, kunde inte sitta upp och kunde typ inte göra något annat än att ligga i sängen. Förstå vilket roligt liv jag hade just då.
Hela skidsemestern var förstörd och allt jag kunde göra var att ligga i min säng!!
Blä vad tråkigt det var.
Men detta som jag sa visar sig fortfarande och har lämnat spår som jag antagligen kommer att få dras me dela livet. Jag kan inte sitta på min svanskota och då det gör jätteont.
Det har varit en av dom svåraste sakerna som har hänt mig i livet.
Att bara veta att en liten ryggplatta skyddade mig från att behöva sitta i rullstol resten av livet är liksom helt sjukt. Hade det inte varit för den där ryggplattan hade jag hatat mitt liv. Jag hade aldrig kunnat göra det jag älskar. Aldrig kunnat spela fotboll eller innebandy. Aldrig kunnat dansa. Och jag vet inte vad jag hade gjort utan dansen i mitt liv. Jag har dansat sedan jag var 3 och jag älskar det.
Det är jätteläskigt för mig att tänka på det, att jag lika gärna skulle kunnat sitta i rullstol just nu. Alla åren som jag gjort det jag älskat att dom hade inte funnits. Alla minnen jag har med mina kompisar och min familj. Inget av dom skulle kunna vara möjligt.
Jag tror inte att någon av mina nuvarande vänner i skolan hade viljat vara vän med mig på riktigt ifall att jag satt i rullstol. Alla skulle bara tänka "ånej det är så synd om henne. Hon som sitter i rullstol. Jag borde vara med henne för att pigga upp henne lite" och jag hade aldrig orkat leva med mig själv om det var vad alla hade tänkt om mig.
Men jag kan säga nu klart och tydligt att jag inte ens ställer mig på varken skidor eller en snowboard längre utan att ha en ryggplatta på ryggen. Och till er som åker skidor och snowboard om ni också använder det: ni är jättesmarta och fortsätt så! Och till er som åker utan ryggplatta: ni bör använda set för den kan rädda liv. Jag använde det min första gång när detta inträffade. Jag hade behövt sitta i rullstol utan den eller nått ännu värre kanske skulle ha hänt. Så jag tycker att ni bör skaffa en men det är självklart ni själva tillsammans med era vårdnadshavare som bestämmer det!

Här har ni det gott folk. Beviset på att mitt liv inte är så bra som alla människor tror.
Alla tror typ att mitt liv är rena drömlivet, alla som inte känner mig på riktigt, "hennes föräldrar är inte skilda. Hon får allt hon pekar på oavsett kostnad. Hon kan få vad hon vill. Hon får saker konstant av sina föräldrar" jag vet att det är jättemånga av mina vänner som har tänkt såhär om mig. För att jag tillexempel fick en äkta MK väska på min födelsedag förra året eller att jag fick en skolavslutningsklänning som kostade åttahundra förra året. Ja, mina föräldrar kan lägga ner pengar på mig, sådana pengar som många andra föräldrar drömmer om att kunna ge sina barn, men tro mig det är inte alls hur mitt liv ser ut. Mitt liv är inte perfekt. Jag har inte det livet alla vill ha.
Jag tror faktiskt inte att en enda person av dom som har tänkt sådär skulle orka att leva en vecka i mina skor.
Mitt liv har också varit ett rent helvete.
Jag har frågat mig själv varför jag ens lever.
Jag har legat på golvet och gråtit dag in dag ut hela förra jävla sommaren.
Mitt liv har också haft perioder där det har kunnat gått och slängt sig i en jävla vägg.
Det är bara att jag inte brukar prata om det på samma sätt som andra kan göra det.
Jag försöker alltid att se det positiva i livet och försöker alltid att vara glad.
Att hålla tårarna inne är jag kanske inte bra på men att hålla masken uppe är jag faktiskt oerhört bra på även om ingen tror det. För det är massvis av mina vänner som inte har en jävla aning om vad jag har gått igenom i livet.
Jag tror att det är typ tre personer som faktiskt vet exakt vad som har hänt. Vi har varit bästisar allihop sedan i tvåan.
Nu går vi alla i sjuan. En har glidit ifrån oss andra tre. Allt förnedrades när eldnationen gick till anfall. Haha nej men allt förnedrats när hon började i en annan klass till sjuan.
Hon jag och en av dom andra två går på samma dans så vi träffas och umgås minst en gång i veckan iallafall men det är absolut inte samma sak längre. Hon har förändrats.
Iallafall i skolan. fast den underbara gamla hon börjar komma tillbaka lite. Och det är jag glad över.
Men detta var då den första av dom två jobbigaste sakerna som har hänt i mitt liv.
Tack till er som orkade läsa det.
Nu kanske ni har fått en helt ny bild av mig efter detta kapitel men jag hoppas att ni inte ändrar uppfattning av mig för att den person ni pratat med innan det är samma tjej men hon har bara inte känt sig redo för att prata om detta tidigare.
Det var allt för nu, det kommer ett till kapitel om den andra svackan, idag imorgon eller under veckan.

Bye!

Alva💗