The second life

Kapitel 2, minnen och hemligheter

Thalia pov

Thalia tittar på Annabeth och ler brett mot henne, hon besvarar leendet. Hon verkar så modig våga följa med två främlingar som hon precis har träffat, Thalia skulle aldrig våga göra något sånt, hon minns sin uppväxt, hur hennes mamma drack och var full hela tiden. Att rymma kändes som det bästa att göra då. Hon tittar på Annabeth hår och det är alldeles fullt av tovor och väldigt trassligt. Hon ser lika hemsk ut som Luke och Thalia, Luke... Hon minns hur det var när hon träffade honom, det var för cirka 1 månad sen. Hon minns inte riktigt, hon chansar bara.

Flasback

Thalia såg sig omkring när hon sprang, hon stannade inte. Hon undrade vad det var för konstig varelse som jagade henne, det såg ut som en flygande tant. När hon kom till ett gatuhörn, så smiter hon in bakom gatuhörnet. Där ser hon en blond kille med blåa ögon och en kökskniv i sin hand. Hans hår är rufsigt och hans kläder är sönder slitna, men han har ändå en stark aura runt sig. Thalia fattar direkt att han är en halvgud, hon smyger fram bakom honom med sitt svärd och sin sköld.

" Hej vem är du?" sa hon med en misstänksam röst.

" Castellan, Luke Castellan. Vem är du?" svarade han som svar på hennes fråga

"Thalia Grace, du är en halvgud va?" sa Thalia till honom.

"Eh, en vadå?" frågade Luke

" Men är du trög? En halvgud barn, till en gud och en vanlig människa." herregud var är han uppvuxen?

" Är det därför jag ser saker ingen annan ser?" Luke ser fundersam ut, herregud vad han var snygg. Han har en t-shirt på sig som är grön med texten New York.

" Ja det är därför du ser saker ingen annan ser. Monster osv." säger Thalia med en stöddig röst.

" Om du nu är en halvgud, så vem är din förälder?" han ställer inte det som en fråga, mer som en order. Berätta annars.

" Om du nu nödvändigtvis måste veta så är min pappa Zeus." hon ser ett skratt slippa ut ur hans mun, Thalia ger honom en arg blick och Luke slutar genast att skratta. Men han frågar ändå.

" Zeus? Den Zeus, som i himlens herre från den grekiska mytologin?" han försöker undvika att skratta när han ställer frågan.

" Ja den Zeus." Thalia stönar.

" Så du kan typ flyga eller vadå? Kalla fram blixtrar och grejer eller?" säger Luke

" Jag vet inte ännu, har liksom inte riktigt upptäckt mina krafter ännu. Men kommer nog aldrig att lära mig flyga." hon suckar och ser på honom, han måste tro att hon är värsta fegisen

" Är du höjdrädd?" nu skrattar han inte längre, utan är det medlidande hon ser i hans ögon?

" Ja det är jag." säger jag medans mitt hjärta slår dubbla slag. Thalia får inte blir arg på honom, han är den ända levande människovarelsen som hon har pratat med på en evighet.

" Det är lugnt, jag är inte så förtjust i clowner." säger han och för första gången på en evighet, så ler Thalia ett litet leende.

" Vill du följa med mig? Jag har rymt och har hittills bara levt på mat jag hittat i soptunnor." säger Thalia och hoppas att han säger ja.

" Gärna för mig." säger Luke glatt. Thalia kände sig lättnad, nu var hon inte längre ensam.

Slut på Flashback

Thalia ler åt det minnet, det var nog den lyckligaste dagen i hennes liv.

Annabeth pov

Annabeth ser på Thalia med den där blicken hon har, när hon funderar på något. Hon ser att det är något hon tänker på. Men hon har lärt sig den hårda vägen att man inte ska fråga någon om privata saker, men hon kan inte låta bli att fråga ändå.

" Vad är det med dig Thalia?" frågar Annabeth och hon ser att Luke också tittar på Thalia med en fundersam blick.

" Inget, hade bara en flashback" säger Thalia som svar på hennes fråga. 

" Annabeth! Thalia hjälp!" De vänder sig snabbt om och de möts inte av en vacker syn.

____________________________________________________________________________________

Åh hur ska det gå nu?

Vem är det som skriker på hjälp?