En Mördare Som Pappa

Oönskad

Mamma och jag satt i vardagsrummet och drack varsin kopp te. Jag hade just berättat om pappa för henne, och nu satt båda två knäpptysta och bara såg på varandra. Jag trodde att hon skulle brista ut i gråt, men hon sa bara >> Han är lite speciell din pappa. << Vaddå speciell? Han var en mördare. Varför blev hon inte ledsen eller rädd, eller arg?! Eller så, så, visste hon om det... >> Mamma, visste du det här? << Mamma suckade och kollade med ledsna valpögon på mig. Jag blev så sur. Jag fattar inte att hon hade ljugit för mig i alla dessa år! Jag reste mig snabbt, så att stolen jag suttit på föll baklänges med en duns. Sedan gick jag med bestämda steg över vardagsrumsgolvet och ut i hallen. Jag drog på mig mina slitna och för små gymnastikskor och gick ut i trapphuset.

Vinden drog i min tunna kofta, då jag inte orkat ta på mig några andra kläder i mitt utbrott. Jag hörde mamma som ropade på mig genom köksfönstret, men jag brydde mig inte om henne just nu. Nu ville jag bara lämna henne ensam. Orkade inte med henne.
Jag gick genom den glesa lilla skog som gränsade mellan hus 5, som jag bodde i, och hus 4, som både Sebbe och Mathilda bodde i.

Jag knackade på dörren. Snabba fotsteg närmade sig och öppnade snart dörren för mig. Det var syskonens mamma Camilla som öppnade. Hon log mot mig och pekade mot Sebbes rum, som jag vid det här laget visste allt om.
Jag öppnade hans dörr. Någon flämtade till inne i rummet. >> Vem är det?! << Ropade Sebbe. >> Det är jag, Nea. Får jag komma in? << Jag kände i hela kroppen att jag faktiskt inte var välkommen just nu. Jag suckade, och sedan gick jag. Utan att vänta på svar, utan att säga hejdå. Bara gick.
Orkade inte säga hej till Mathilda heller.

När jag kom ut började jag springa. Mot branten, där flera hade tagit sitt liv. När jag var framme ställde jag mig på kanten. Skulle jag hoppa? Sebbe verkade ju inte bry sig längre... Mathilda hade inte svarat i mobilen på två veckor snart, pappa brydde väll sig ingen, förutom mamma, om längre, och mamma... Jaa...
Jag skulle hoppa. Jag föll. Föll. Föll. Stop. Va?!

Det var någon som höll i min arm. Va?! Jag kollade upp. En kille i min ålder med ljust hår och ett fräknigt ansikte stod och höll i mig. Vem var han?
Han lyfte upp mig så att jag satt på knä på fast mark. >> Hej, jag går rakt på sak, varför vill du dö? <<