En Mördare Som Pappa

Med Kryckor

Jag sprang över stock och sten i den lilla skogsdungen. Jag hörde och förstod att pappa bara kom närmare, och närmare mig. Jag hörde mina egna, tunga, flåsande andetag som letade sig upp för strupen. Pappa var vältränad och han orkade längre än jag, så mitt ända hopp om att komma undan låg på att jag var tvungen att vara smartare än honom, och det var inte lätt.

Pappa hade mask varje gång han mördade någon, och då menar jag en riktig mask, så att man verkligen inte såg att det var han. Han klädde ut sig till andra personer som fans i kvarteret bara för att han inte skulle bli gripen själv. Det vår därför han kunde vara ute så mycket som han var, ingen visste att det var han som mördade alla.

Vi kom ut i öppen gata. Ingen annan människa syntes till, och det var väll tur. Kvällen hade börjat smyga sig på och det blev bara mörkare och mörkare för varje steg jag tog. Jag orkade knappt andas längre, men ändå fortsatte jag springa.
Jag såg pappa i ögonvrån nu. Han var bara några meter efter mig. Jag hörde en smäll och bara kort därefter kände jag ett hugg i mitt ben. Pappa jade tagit med sig sin pistol...

Han satte sig bredvid mig och jag försökte kravla mig bort från honom, men smärtan i benet strålade sig bara upp mot bröstet och jag kunde ingenting göra.
>> Lugn, jag sköt här, << sa han och pekade. Pappa hade en gång i tiden lärt mig vart man kan skjuta fast det inte var farligt, och nu hade han skjutit på ett sånt ställe. Tur att han inte missade...

När jag staplade hem gjorde jag det med bandage runt benet och kryckor till hjälp. Papps visste inte bara vart man kunde skjuta, han visste även hur man satt på ett bra bandage.
Jag hade vägrat prata med honom den tiden. Jag var jävligt arg på honom. Han sköt mig... Bara tanken var olidlig. Min egna pappa sköt mig i benet. På ett vis kändes det knappt som vi var släkt, men samtidigt var vi så lika.

Mamma öppnade dörren och tog snabbt tag om mig. >> Åh, gumman. << Jag visste att hon redan hade fått reda på vad som hänt, genom skottet och så, men hon var väll ändå orolig antar jag.

I skolan nästa dag kollade alla konstigt på mig, och alla höll dessutom minst två meters avstånd.
Sebbe kom gående längs korridoren. Jag haltade fram till honom och kramade honom. Han verkade överraskad över att jag kramade honom. >> Ehm, hej, Nea.. << Jag släppte honom och kollade in i hans stora, bruna ögon. >> Vad är det? << Frågade jag smått irriterat.
Han tog tag i den armen som jag inte hade en krycka i, och drog mig längs korridoren, och in i den mest avlägsna vrå på hela skolan...