En Mördare Som Pappa

En Röd Sten

Sebbe och Kim kom emot mig, båda såg besvikna ut. >> Nea, varför berättade du inte att du hade en pojkvän? << >> Nea, varför är du otrogen? << >> Nea, Nea, Nea, Nea << >> Nea, Nea << Sebbe och Kim kom närmare och närmare, hela tiden sa de mitt namn, frågade saker eller bara viskade oförståliga saker. De kom närmare och närmare. Jag kunde inte göra något. Jag bara stod där. Sebbe kom först, Kim efter, >> Nea, Nea, svara Nea <<

Plötligt vaknade jag med ett ryck. Mitt på cementgolvet i den kalla källaren. Jag kände mig för huvudet. En bula och lite intorkat blod. Inget mer. Men där, bredvid huvudet låg någonting stort, varmt, hårigt? Jag reste mig snabbt upp, skrek till. Bredvid mig låg någon annan. Jag satte mig på knä. Mannen som låg bredvid mig var pappa.

>> Nea? Är det du Nea << Pappa vaknade långsamt till. Antagligen hade även han råkat ut för samma skumma grej som jag. Vad hade hänt egentligen? Var det någon annan i källaren. Jag såg mig omkring. Där, två meter bort från mig, låg en stor sak, som såg ut att vara en sten. Jag kröp närmare det underliga objekt som jag upptäckt och lyfte upp det. Jag hade haft rätt. Det var en stor, skrovlig och tung sten som träffat både mig och pappa i huvudet. Lite blod rann från ena sidan av den. Vem hade kastat den?

Pappa satte sig i ena fåtöljen och jag i den mittemot. Jag började >> Jag förstår mig inte på dig. << Sa jag lugnt. >> Vad har jag nu gjort? << Jag suckade och himlade med ögonen. Han fattade verkligen ingenting!
>> Du mördade min bästa vän! << Nu började jag att tappa tålamodet. Han var bara så himla irriterande! >> Ja, justja, det... Jag kan förklara! Asså det.. Det var faktiskt inte... << Jag avbröt honom. Jag visste vad han skulle säga. Han skulle säga att "Det inte var med mening", men seriöst. Jag reste mig upp och började ännu en gång springa mot ytterdörren. Jag hörde hur även pappa reste upp för att springa efter, men den här gången skulle han inte få tag i mig...