Under verkligheten [16 delar]

Hjälte utan mantel [del 2]

När Rue vaknade kunde hon inte hjälpa att undra vad som hände med henne.
Hon hade drömt om Klippan. Hon stod på klippan, först hade drömmen bara tagit luften hur hennes lungor. Upphetsningen när hon kände vinden i håret . Hon fick lust att ställa sig ännu närmare branten. Äventyrs lusten var underbar även fast det bara en dröm. Sen blev den konstig men ändå lika upphetsande. Hon kände någon ta hennes hand och bredvid henne stod Alec. Han log mot henne och både återvände med blicken ut över staden. Där stod dom tillsammans på Klippan. Hon slets ur drömmen när hennes alarm på mobilen gick. Hon tryckte på snooze och la kvar. Hon måste dra sig samman. Hon kunde inte låta en löjlig crush på en kille hon inte ens pratat med göra henne lycklig.
Det hjälpte inte, hon var fortfarande lycklig.
Efter Rue hade ätit frukost ställde hon sig framför spegeln. Hon såg annorlunda ut. Hon visste inte om det var håret som föll över hennes axlar eller leendet som formade hennes läppar. Hon såg..... Söt ut. Med hennes mörkblonda naturligt lockande hår och hennes grön blåa ögon brukade hon inte sticka ut ur mängden. Idag var det annorlunda. Det var dåliga nyheter.
Om hon såg annorlunda ut så skulle folk vände huvudet mot hennes håll och då skulle hon bli sedd.
Hon skakade på huvudet nekande.
Nu måste hon skärpa sig eller skulle det bli hennes död.

Rue stod vid sitt skåp. Hon log gör sig själv när hon tänkte på Alec. Hur kan någon som inte ens pratat med en påverka en så mycket. När hon tänkte den tanken så knackade nån på hennes axel. När hon vände sig om stannade hennes hjärta. Hennes andetag fastnade i hennes hals. Framför henne stod en förlägen Alec. Han rodnade och gnuggade baksidan av hans nacke med handen. Hon kände sig plötsligt stolt, att hon kunde få killens snyggaste kille att rodna. "Förlåt om jag skrämde dig igår. I skogen alltså. Men jag tänkte ge tillbaka ditt block. Du glömde det där", mumlade han lågt och räckte över hennes block. När hon tog emot den snuddade deras fingrar och en stöt for ut i hennes celler. Han hade faktist pratat med henne. Han hade pratat med skolans mest impopulära tjej. Han hade till och med rört henne. Hon var för chockad för att säga något. Dom stod där i en tystnad. Även fast den var lite pinsam var den bekväm. Han avbröt den efter ett tag "du ritar väldigt bra. Önskar att jag också kunde rita så". Han skrattade lågt och det fick Rue's hjärta att hoppa över några slag "förlåt att jag kollade. Jag blev nyfiken och kunde inte låta bli". Hon nickade stumt. "Tackkk, umm det gör inget", stammade hon fram och slog nästan sig själv. Kunde hon vara mer dum, stamma?! Men hon kunde inte rå för det.  Han log "då kanske vi ses". Sen gick han. Hon höll ögonen på honom när han gick ner i korridoren med händerna i jeans fickorna. Det tog ett tag innan hon fattade att det där faktist hänt. Då log hon och kramade blocket hårt mot bröstet. Hon tänkte på hans skratt. På hur hans smilgropar kurvar sig i hans leende. Hur deras fingrarna snuddat vid varann. Hur han flackade med blicken mellan hennes ansikte och skåpet bredvid. Nästan som om han skämdes. Leendet försvann genast. Såklart han skämdes när han pratade med henne. Han ville inte att folk skulle börja tro något och prata. Han skämdes när han ens var nära henne. Hennes tankar avbröts när hon hörde hörda skolklockan. Skit, hon skulle komma försent.

Rue satt i skogen igen. Det var håltimme. Hon drog jackan tätare om sig. Det var kallt ute. Det var mindre än en vecka kvar till Halloween. Hon log och började skissa på en ny sida. En människa tog form. Ansiktet blev tydligare och tydligare. Med hans mörka hår och ljusa ögon såg man att det var Alec efter bara några penndrag. Efter ett tag började det regna. Himlen öppnade sig och dropparna trängde sig förbi dom täta träden. Men Rue vägrade gå tillbaka. Hon böjde sig fram och skyddade blocket med hennes blöta ryggtavla. Hon hackade tänder men fortsatte skissa. Efter en stund slutade det regna. Iallafall på henne. När hon inte kände dropparna men hörde dom kollade hon bakom sig.
Där stod Alec och skyddade henne från regnet. Hon spärrade upp ögonen. "Vad ritar du?", frågade han och hon stelnade till.