Under verkligheten [16 delar]

Så klyshig [del 3]

Rue skakade på huvudet och slog genast igen blocket.
Alec vred på huvudet "snälla?". Hon ställde dig upp och regnet började skvätta i hennes ansikte igen. Hon tryckte ner blocket i väskan för att rädda den från regnet. Och Alec. "Kom igen! Jag har ju sett dina andra", försökte han och hon tog ett steg bakåt. Hon halkade på den blöta stenen och hennes fötter tappade fäste. Alec spärrade upp ögonen när hon föll. Hon drog efter andan när hon kände två starka armar fånga henne. Hon öppnade ögonen och såg Alecs ansikte farligt nära hennes. Vatten rann längst hans hår och hennes blick fastnade på hans läppar när en droppe droppade ner för dom. Hon ville kyssa honom. Hennes hjärtslag bankade hårt.hon ville så gärna kyssa honom. Efter ett tag ställde han upp henne. Hon gömde sin besvikelse. "Tack", sa hon och lät för en gångs skull normal. Han log snett "kan jag få se din teckning nu?".  Hon suckade tungt, hon hade nog inget val. Hon drog upp den ur väskan och skakade lite under hennes blöta kläder. Han bläddrade igen några sidor innan han såg bilden.
"Hur?", började han och kisade med ögonen  "hur kom du ihåg hur jag ser ut?". Hon visste inte vad hon skulle säga. "Ditt ansikte är inbränt i Min hjärna", det var absolut inte vad hon tänkte säga. Han höjde på ett ögonbryn. Hon rodnade ända upp i hårbotten. Gud va pinsamt. "Asså, jag menar....Jag har lät för tar komma ihåg saker", stammade hon och han skrattade "mmm, sure". Hon rös igen och kramade om sig själv för värme. Alla hennes kläder var genomblöta.
Rue la tillbaka blocket i väskan innan hon kände en tyngd läggas på hennes axlar. Hon kände en stark lukt av läder och Cologne. Alec hade lagt sin skinnjacka över hennes axlar. Hon drog den närmare hon och en värme spred sig i hennes nerver. "Tack", mumlade hon och han log "inga problem, hjärtat". Hon rös och kunde inte hjälpa att le. När dom såg hur mycket klockan var gav hon tillbaka jackan och dom började springa skrattande och undvek att trilla på den hala mossan.

Rue slog sig ner med ett leende på läpparna. Alec hade gett henne hans jacka. Han hade fångat henne när hon snubblade. Hon förstod ändå inte hur han kunde ha så bra reflexer. Bara chansen att hinna se att hon höll på att snubbla var minimal. Lukten av honom hängde kvar i hennes kläder. Hon drog in lukten av sin flanellskjorta och suckade lyckligt.
Hon öppnade blocket och såg teckningen igen. Hon tittade på dom små detaljerna som fick hennes hjärta att slå hårt i hennes bröst.
När hon tänkte fortsätta med den rynkade hon pannan. Det där hade hon inte ritat. Även fast bläcket nästan var helt utsuddat av regnet såg hon siffror. Hon rodnade. Ett telefon nummer. Hans telefon nummer.
Hon drog upp sin mobil och la in mobilnumret.
Hon behövde ta allt sitt mod till sig att skicka ett sms.
Hon ville inte låta blyg men inte dum heller. Hon trummade med naglarna i bordet innan hon äntligen skrev.
Rue- skrev du ditt nummer i mitt block? Kan du vara mindre klyschig?

Hon ångrade det genast. Det lät inte som henne men hon kände sig mer riskabel över mobilen. Här kunde hon skriva nästan vad som helst.
Då plingade det till i mobilen och hon kunde inte hindra sig själv från att bli exalterad.
Alec-the one and only ;) vad har du för lektion?
Hon tittade upp som om hon inte riktigt analyserat vad dom hade än. Hon hade väl varit lite borta.
Rue-Historia, med Gunnar. Drömläge, han är så gott som blind så alla kan hålla på med mobilen utan att han märker

Alec-så bra att jag är här för att ta din tid
Hon log. Och mitt hjärta.
Rue- en sån gentleman:)

Alec-du heter Rue va?
Hon hade ingen aning hur han visste det.
Rue-får jag fråga hur du vet det?

Alec- Nepp, måste sluta. Bye!
Hon la ner mobilen och kollade upp.
Rue-bye!