Trust ||o.m

|2|

"Godmorgon babygirl" hälsar Oscar och pussar mig på pannan när vi träffas i skolan nästa morgon. Jag ler bara svagt till svar och nuddar lite hans axel med ett nick. Trött är jag, som fan.

Gårdagen var lång och natten kändes ännu längre. Mitt rum var så kallt att jag var tvungen till att hämta extra filtar som jag kunde lägga mig under. Sedan hade Elsa hållit mig vaken med sina meddelanden om hur mycket hon saknade mig redan, tills klockan blev tre och hon somnat själv mitt i allt. Jag låg dock vaken till ungefär fyra tiden och nu kom konsekvenserna.

"Är du okej?" Oscar vänder ner sin oroliga blick på mig och jag försöker se så pigg ut som möjligt men misslyckas troligen totalt. De mörka ringarna runt ögonen avslöjar allt.

"Mm" mumlar jag bara som svar medan jag vrider om skåpnyckeln och plockar ut engelska böckerna. Oscars hand söker sig runt min midja och jag kan bara le av hans beröring.

"Du verkar inte okej" viskar han i mitt öra och jag bara suckar av irritation och försöker slingra mig ur hans grepp. Grinig som fan är jag också.
"Nora jag såg att du senast var uppkoplad 4.00 på whatsapp, försök inte smita" skrattar han bara och spänner greppet runt mig. Värsta stalkern kan man säga.

"Ja, jag är skit trött" gnäller jag och slutar kämpa. Istället lutar jag mig tungt emot honom och suckar högt.
"Jag har så jävla hård huvudvärk"
Mitt huvud dunkar högt emot skåpet bakom mig. Svagt kvider jag till och blundar smärtsamt.

"Jag vet som kan hjälpa mot det" flinar Oscar och med detsamma känner jag hans läppar mot mina. Snabbt besvarar jag kyssen men drar ifrån sedan när jag kan känna hur folk stirrar på oss.

"Oscar vi har publik" viskar jag med ett litet fniss, men menar ändå allvar. Att jag inte gillar hur folk ger mig konstiga blickar när jag passerar dem. Bara för att jag fick honom. Skolans största player.

Folk brister ut i skratt ibland, säger att de tycker synd om mig. Att jag inte vet vad jag håller på mig. För Oscar Molander kan ju inte älska någon, han är en fuckboy, och fuckboys blir inte kära. De säger att någon dag kommer han krossa mitt hjärta, men trots alla varningar så litar jag på honom.

"Jag bryr mig inte" viskar Oscar plötsligt i mitt öra. Jag kisar med ögonen för att inte bländas av det starka skolskenet som strålar genom fönstret.
"Jag bryr mig inte om de ser, du är min tjej" ler han och smittar av sig till mig så att jag brister ut i ett piggt leende jag med. Snabbt kysser jag honom på läpparna innan jag synar en kille med en hockey frilla ta stora kliv emot oss.

Jag rullar snabbt med ögonen och vänder sedan bort blicken. Felix öppnar sin stora käft.

"Eyy Ogge, kommer du ut på en cigg innan första lektionen?" hör jag honom säga högt så att jag kan slå vad om att minst halva skolan nu vet deras planer.
Mitt huvud vänds mot den långa killens håll igen, en aning chockad över att han inte började med att kasta något kränkande på mig.

Utan att äns ge mig en blick så tackar Oscar ja till erbjudandet och kastar sedan sin väska över ena axeln. Han tänker nästan lämna mig innan jag tar tag i hans tröjkant och ger honom en frågande blick.

"Vi syns snart" säger han sedan och böjer sig ner för att kyssa min panna igen. Sedan vänder han sig om och kastar över tändaren till Felix som i sin tur fångar den smidigt.
Jag lämnar att stå på min plats, stirrandes efter dem när de rundar hörnet och försvinner sedan ur min syn. Ett besviket suck är det ändå jag får ur mig innan jag bestämmer mig för att plocka ut de sista böckerna ur skåpet.

Ensam är jag, och det vet han. Varför gjorde han då så? Lämnade mig här när han vet att mina vänner inte längre bryr sig och den ända som gör det äns en aning, är borta just idag. Han vet att Josefin är på resa och jag vet att han själv inte heller gillar om jag hänger med Sebastian. Men ändå så lämnar han mig ensam.
Ilskan bubblar inom mig. Inte bara att han kunde välja en cigarett framför mig, och att han dessutom lovat att sluta med rökningen. Det som stör mig mest är att han slösar sin tid med Felix, fastän han vet vad som den människan gjort mot mig.
Men jag gissar att jag är van. Van att ingen vill ha mig. Van med att jag är andra handsvalet.

"Nora!" jag kan inte låta bli att le när jag hör rösten. Någon som bryr sig i alla fall, dock inte den personen jag borde vara med.

"Sebastian" nickar jag och vänder mig om för att möta hans glada ögon och stora leende.
"Du vet att vi hade engelska läxa va?" flinar jag och smäller igen skåpdörren. Hans ögon blir runda som tefat medan han för handen igenom håret med långsamma rörelser.

"Shit" muttrar han tyst för sig själv några gånger innan han sedan slappnar av och rycker på axlarna. "Äsch, Johan är ju typ halv blind och döv. Han kommer inte att märka något" konstaterar han och flinar lite när han kommer fram till att våran engelska lärare faktiskt är hel knäpp. Nu är det dock min tur att bli förvånad.

"Är det verkligen Sebastian som pratar nu?" frågar jag skämtsamt medan ett snett leende placeras på mina läppar. Aldrig skulle jag ha trott honom säga så.
"Fall inte in i dom gamla spåren nu bara" suckar jag uppgivet och skakar smått på huvudet.

Sebastian ser ner på mig, han är minst två huvuden längre än mig så det måste se väldigt komiskt. Hans mörkbruna hår hänger löst ner på höger sida medan de klarblåa ögonen studerar mig.

"Du vet, bara för att jag en gång i tiden var en av dem-" han nickar mot ett gäng som står vid ingången och smugglar in cigaretter i jackfickorna innan de sedan smyger sig ut ur byggnaden. "-så betyder det inte att jag med en glömd läxa kommer att återvända till dem."

Gänget råkar vara dem som Oscar hänger med. Dem som Sebastian förut hängde med, men förstod sedan sitt eget bästa och hittade nya personer att lägga sin tid på.

Oscar hatar honom. Bokstavligen hatar. Han tror att vi har något mellan oss, fastän vi i verkligheten bara är riktigt bra vänner. Sebastian är som en bror för mig. Det är dock något Oscar inte kan förstå.

"Vart är din pojkvän då?" frågar Sebastian plötsligt och jag suckar med ett trött flin. Ja, vart är han?

"Han stack" svarar jag bara med ett ryck på axlarna.

Till svar får jag ett sorligt leende som dock lyfter lite på mitt humör, eftersom någon bryr sig i alla fall. Jag kan inte motstå att flina lite åt Sebastians min som blir allt mer dramatisk varje sekund.

"Du förtjänar inte det där" säger han sedan så att mitt leende sjunker och jag ser undrande på honom. Jag vet vad han menar, men ändå kan jag inte annat än att skämta till det.

"Jag vet, jag är helt klart inte värd honom" svarar jag kort och suckar. Det är sant, på vissa delar. Sebastian ger mig en seriös blick innan han andas tungt och öppnar sin mun igen.

"Du vet vad jag menar. Du förtjänar något mycket bättre. Någon som inte leker sådär med dig" orden strömmar ur honom med tydliga meningar. Men trots det kan jag inte ta emot dem. Han kan inte ha rätt.

"Jag vet int-" jag avbryts av en två armar som kringlar sig runt min midja. Röklukten fyller luften och det är inte svårt att gissa vem som andas i mitt öra.

"Vem leker med vem?" Oscar uttalar orden högt och hotfyllt. Sebastian harklar till sig innan han vågar möta min pojkväns ögon. Jag i min tur biter mig löst i läppen och spänner hela kroppen, beredd på de hårda orden som nu snart kommer fylla korridoren.

Men heeeeeej :)))) Det känns som att det var uuuur länge sedan, hah. Alltså har inte bara hunnit skriva så mycket jag har velat. Har så många ideer till denna bok så hoppas ni orkar läsa fastän uppdateringarna ibland kan vara lite tröga <3 Ska dock försöka skriva oftare nu!