Trust ||o.m

|1|

Jag slänger en nervös blick på armbandsuret medan mina käkar biter spänt ihop. Tåget är åtminstone två timmar försenat, vilket inte råder gott för min del. Till min vanliga otur har också min telefon dött för minst tre timmar sedan, vilket råder ännu sämre.
Mina tummar trummar otåligt på armstödet och jag kan då som när fånga irriterade blickar från kvinnan bredvid mig. Det får mig trots allt inte att sluta med min lilla sysselsättning.

När kvinnorösten i högtalarna äntligen nämner stationen jag ska av vid, är jag snabb med att ta mitt pick och pack för att sedan skynda mig ut. När jag väl har trängt mig ut kollar jag upp klockan igen.

"Fan också" muttrar jag och ökar mina steg igenom folkmassan. Bussen går om tre minuter, jag får inte missa den. Om det skulle vara så att jag missar den, då kan man enkelt säga att mitt liv inte kommer vara så lätt i fortsättningen. I alla fall under ett par timmar, tills jag hittat en ny buss.

Just och just hinner jag tränga mig igenom dörrarna innan de stängs. En stor lättnadspust kryper sig ur mig och jag visar busskortet mot avläsaren. Jag sätter mig bredvid en äldre man.Det borde inte vara lång väg hem nu.

Snön ligger prytt på marken i små lager. Det syns bra hur det har snöat under den senaste veckan jag varit borta. Göteborg var bara täckt av slask under hela veckan. Ibland kunde det falla ner lite snö, men den smalt i stort sätt bort på direkten. Det suger att ha kompisar som bor långt borta. På något magiskt sätt hade jag ändå lyckats övertala mamma att ta lov från skolan, hela fem dagar. Jag visste att jag skulle missa mycket, men jag ångrar inget. Det är inte ofta jag och Elsa har möjligheten att ses efter att hon flyttat. Men tack vare dagens teknologi håller vi kontakten ändå.

"Ursäkta, men jag ska av här" jag vänder mig hastigt om mot mannen bredvid mig. En snabb blick slänger jag mot tavlan med hållplatserna på och konstaterar att mannen just räddat mig från en total katastrof.

"Oh, det ska jag också" säger jag med en vänlig ton och reser mig sedan snabbt upp för att hinna ut i tid. Snön knastrar under skorna när jag stiger på marken. Kylan sticker till på kinderna så jag gömmer ansiktet i halsduken.

Mina tankar snurrar runt vid hur oroliga mamma och pappa måste vara. De har inte hört från sin ända dotter på över tre timmar, själv skulle jag dö av oro.
Klockan är minst elva på kvällen och det är kolsvart. Jag styr stegen mot det vita huset framför mig och suckar av lättnad när jag svänger in på gården. Det tar inte länge innan jag kan skymta någon sitta på trappan framför huset. Inte heller tar det länge innan jag uppfattar vem personen är. Väskorna hamnar på marken när jag ökar stegen till springande och personen lyfter upp sitt huvud, fimppar ciggen som just varit i munnen och stiger sedan upp för möta mig. Jag kastar mina armar runt honom och han lyfter upp mig.

"Jag var så jävla orolig" mumlar Oscar mot mitt öra medan han släpper ner mig på marken och ser mig i ögonen. "Var i hela världen har du din telefon?"

"Den dog" mumlar jag som svar och han trycker mig mot sitt bröst. Mina händer håller ett fast grepp om honom och jag försöker mig på att dra in doften av min pojkvän, som oturligtvis nu täcks av en äcklig cigarett lukt.
"Jag visste inte att du var här" viskar jag sedan och trycker mig närmare om möjligt.

"Vad tror du, att jag skulle vänta tills imorgon för att träffa dig? Jag har saknat dig så jävla mycket Nora" Oscars händer strycker min rygg när han placerar en mjuk kyss på min panna. "Och vet du hur orolig jag blev när jag ringde dig minst 30 gånger och du inte svarade? Och sedan kommer du hem två timmar efter den bestämda tiden. Jag höll på att dö" uttalar han med läpparna mot min panna.

"Förlåt, tåget hade tekniska problem" säger jag med ett suck. Oscar skrattar till och jag kan känna vibrarionen från honom i hela min kropp.

"Jag är glad att du är här" viskar han  böjt mot mitt öra. Än en gång känner jag av den starka lukten av rök och rynkar lite på näsan. Trots det att jag ogillar att han röker och har lust att skälla ut honom igen för att han brutit sitt löfte, så låter jag bli denna gång. Jag vet att han har svårt att sluta röka.

"Det är jag med" säger jag och vänder på huvudet så att våra läppar har möjligheten att kollidera. Det här har jag saknat så mycket. Den trygga kännslan han ger mig. Kyssen är lugn och fin, ända tills mitt stora leende förstör allt. Oscars stora hand är placerad vid min kind och mina armar har letat sig runt hans nacke.

"Är mina föräldrar hemma?" mumlar jag mellan kyssarna.

"Mm" får jag som svar. En liten klump sätter sig i halsen och jag avbryter kyssen.

"Ä-är mamma okej?" frågar jag med ett sänkt huvud. Att ha en förälder med cancer är något ingen önskar sig att ha. Ända sedan två år tillbaka har livet i våran familj varit ett helvete. Vi har haft tur, att hon är vid liv fortfarande.

Oscar tar min hand.

"Jag antar det" svarar han tyst och jag suckar. Det var en dum fråga av mig eftersom mina föräldrar inte vill ha något att göra med honom. De har ogillat honom ända sedan dag ett. Han har i stort sätt förbud till att stiga in i vårat hus. Bas regeln var att jag inte alls skulle få träffa honom men jag tror att de gav upp när det märkte att jag inte tänkte följa den regeln.

"Förlåt, det var en dum fråga" suckar jag skamset och klämmer hans hand lite extra. Han ler prövande mot mig medan han stryker min handrygg med sina fingrar.

"Det är okej. De har sina orsaker" svarar han med ett litet flin som täcker vad han egentligen känner. Men trots det kan jag se rakt igenom honom och ger honom ett smått medlidande leende.

"Men du är perfekt för mig" viskar jag sedan för att bryta tystnaden som lagt sig mellan oss.

Han ler och drar mig ännu en gång in till sig själv för att linda sina beskyddande armar runt min utmattade kropp.

"Jag älskar dig, okej?" viskar han i mitt öra och av ren impuls kastar jag mina armar runt honom och trycker mitt ansikte mot hans bröst. Drar in doften av honom igen, bara för att försäkra mig om att han verkligen är här. För hans ord gör mig osäkra, som att han snart kommer att försvinna.

"Jag älskar dig med" yttrar jag med en grötig röst. Oscar skrattar smått och pussar mig på hjässan. Jag skulle vilja säga till honom något i stilen att lämna mig inte, men jag är alldeles för rädd för svaret.

Oscar lossar på mina armar som är virade runt honom och tar tag om mina axlar. Sedan kysser han mig snabbt och vänder sig om för att gå. Förstummat står jag kvar på min plats och ser honom närma sig porten.

"Ses imorgon babygirl!" säger han ännu med höjd röst innan han försvinner ut i mörkret.

Rädd var jag. Att han skulle göra något dumt. Falla tillbaka i de gamla spåren jag fått honom bort dragen ur. Lämna mig. Såra mig.

För inte har jag glömt att han var skolans största player och badboy. Inte har jag glömt alla gånger han blivit full. Och inte har jag glömt alla gånger han lovat sluta röka men aldrig uppfyllt det löftet.

Men inte heller har jag glömt alla gånger han sagt att han älskar mig.

Tjooo :) Det var en trög början på denna nya "bok". Kände att jag var tvungen att göra en om Ogge och älskar då han har rollen som en badboy hah.

Btw bandet existerar inte i denna :)