Trust ||o.m

|3|

"Snälla förlåt mig, det var inte meningen" viskar Oscar där han sitter på ändan av min säng. Jag i min tur ligger tätt under täcket med blicken mot tomheten.

"Du kan inte bara slå ner någon sådär" yttrar jag med en grötig röst. De hårda orden mellan Sebastian och Oscar hade inte bara lett till gräl, utan ett helt slagsmål där Oscar lyckades slå ner Sebbe totalt. Vi hade tur att det inte blev en större sak av det, bara samtal med rektorn.

"Jag vet, förlåt" viskar han och försöker komma mig närmare, men jag vävar täcket hårdare om mig. "Jag älskar dig, förlåt" fortsätter han med en mjuk röst.

Hans hand placeras lätt vid mitt höft, ovanpå täcket. Jag gräver ner mitt ansikte i det mjuka materialet och låter några tårar falla, utan att han kan se det. Oscars tumme gör långsamma rörelser där den ligger och tystheten fyller mitt rum. Vi båda vet att detta bara var ett misstag. Vi vet att det kommer att reda ut sig, för det gör det alltid mellan oss. Jag älskar honom, jag kan inte låta honom gå.
Men jag är sårad och arg, som jag har rätt att vara.

"Jag hatar när du gör så" viskar jag och kväver en snyftning under det tunga täcket. Det är svin kallt idag. Jag tycker nästan synd om Oscar som är tvungen att frysa i sina mjukisshorts och tunna munkjacka.

Han drar försiktigt av täcket från mitt ansikte och ger mig ett mjukt men sorligt leende. Mina röda ögon avslöjar mina kännslor.

"Jag vet att du gör. Förlåt" nu kommer han närmare mig med långsamma rörelser, som om han vore rädd att jag skulle dra mig undan. "Gråt inte. Snälla" viskar Oscar när hans hand äntligen nuddar min kind. Som alltid, så torkar han bort tårarna och kysser mig sedan mjukt på pannan. Jag kan inte vara arg på honom längre.

"Bara snälla, lämna Sebastian ifred" snyftar jag och lyfter lite på täcket så att han kan kravla sig under det. Värmen sprids i min kropp när han rör mig, fy vad jag älskar denna kille.

"Jag lovar. Jag bara- jag vet inte. Det bara blev så. Jag älskar dig så mycket Nora, jag vill inte att någon ska komma och förstöra detta. Jag vill inte att någon skadar dig" yttrar han osäkert. Det finns mycket jag kunde svara honom, men det vore bara onödigt. Det var bara ett misstag, eller hur?

"Jag vet" ler jag och vänder mig mot honom. Han är så fin. Det var bara ett misstag.

"Så allt är okej? Visst?" Frågar han nervöst och placerar sin hand på min kind, stryker med lätta rörelsen över den. Jag ger honom ett litet leende och torkar bort resten av tårarna.

"Okej" viskar jag och han suckar lättat medan hans armar tar ett fast grepp om mig. Sedan drar han in mig i en stor kram som han vägrar att släppa.

"Förlåt" viskar han ännu och jag blundar med ett nick. Detta leder till att jag till slut somnar i hans famn, trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen.

Med ett ryck vaknar jag när dörren slås igen. Oscar är borta men doften av honom ligger fortfarande kvar i luften. Klockan är något över sju och jag har massor med läxor att göra tills imorgon. En aning bittert reser jag mig upp från sängen och ger en snabb blick mot fönstret där jag ser Oscar gå försvinna runt knuten. Han kunde väl i alla fall ha väckt mig? Fast detta inte är något ovanligt, han brukar alltid gå efter en stund utan att säga något. Ofta bryr jag mig inte, eftersom jag vet att han inte vill väcka mig för han tycker jag ska få sova i fre. Dessutom håller jag faktisktmed honom, men idag vote det ha varit trevligare om jag skulle ha fått en sista kram innan han lämnade. Vi hade ju faktiskt bråkat innan. Dock så hade han ju troligtvis bara suttit och kramat mig i tre timmar, så jag kan ju inte klandra honom exakt.

En tändare ligger på mitt skrivbord och jag ler. Han höll i alla fall ett löfte.

Kort i know