När livet går för fort

Lögner

Jag var fjorton år gammal och satt hemma i pappas famn och tittade på tv. Mamma hade dött för mindre än en vecka sedan, men varken jag eller pappa grät. Vi hade redan sörjt för flera månader sedan, när mamma blev medvetslös för första gången. Pappa hade inte druckit på hela dagen, för första gången sedan mamma blev sjuk, och det gjorde mig glad. Vi hade ätit en riktig middag och nu satt vi och mös i soffan. 

Det vibrerade i dynan bredvid mig och när jag låste upp såg jag att det var ett sms från James.

"Hej Mira!

Hur mår du? Alltså, med din mamma och sådär..."

Jag vet att jag blev glad och svarade något i stil med att det var okej. Sedan fick jag ett sms som jag aldrig kommer att glömma, men som jag har sparat för säkerhets skull.

"Vad bra.

Du, Mira... Jag tror att jag är bög.

Haha nej. Jag vet inte."

Jag förstod det inte då, men nu förstår jag att han inte hade erkänt det för sig själv än. Jag var den första han berättade det för, när han inte ens berättat för sig själv. Jag vet att jag frågade hur han hade upptäckt det och att han sa att det var en kille i hans paralellklass, jag sade att jag var glad för hans skull. 

***

Jag sväljer hårt och känner ögonen tåras när jag tänker på honom. Min mobil vibrerar i fickan och när jag drar upp den tänker jag för en halv sekund att det kanske är han, att det kanske är James. Men sedan kommer jag på att det omöjligt kan vara han, och ser att det bara var hans mamma som hade skrivit på facebook. Med en djup suck sätter jag mig upp i sängen, drar min dator till mig och går in på facebook. När jag öppnar Ann-Katrin's inlägg och läser vad hon har skrivit känner jag ilskan koka inom mig.

"Imorgon hålls begravningen för vår lilla son James Carlsson som gick bort i Söndags. Jag och Samuel Carlsson är helt förstörda över hans plötsliga bortgång, och vi har badat i tårar sedan vi fick veta om olyckan."

Jag känner ögonen tåras och biter mig hårt i läppen. "och vi har badat i tårar sedan vi fick veta om olyckan."

Jag fattar inte hur hon kan klara av att skriva två lögner i samma mening sådär. Mina ögon glider ner mot kommentarsfältet och jag ser att det redan är en kvinna som har kommenterat,

"Det är så hemskt att en så kärleksfull och trevlig familj kan drabbas av något så hemskt. Kram på dig <3".

Jag känner mig spyfärdig och orkar inte ens tänka på vad de har sagt till alla, om hur han dog alltså. Istället stänger jag ner google chrome och öppnar ett nytt word-dokument.

"Med blåa läppar

Med rödgråtna ögon

Med rosiga kinder

Med blekt ansikte

En saknad så stor

Så som inget annat kan vara

Något som alltid funnits där

Som plötsligt inte finns kvar

Så svårt det kan va

Otroligt och omöjligt

Att glömma

Att någonsin bli glad igen"

Jag sparar dokumentet som "Fanjävlaskit" och stänger ihop datorn för att sedan bryta ihop i ett gråtanfall.