När livet går för fort

Föräldraskap

Jag satt i den bruna, slitna soffan med James bredvid mig. James var bara fjorton och hans största problem var skolan, det trodde i alla fall jag. Klockan var fem och jag hade nyss kommit hem från min egen skoldag och funnit James sitta lutad mot min dörr. Jag hade nästan behövt släpa honom till soffan, och nu satt han bredvid mig med huvudet lutat mot min axel. Jag höll handen mot hans kind och torkade bort de salta vattendropparna som rusade ner mot pojkens mun.

"Vad har hänt? Är det Eric igen?" viskade jag och lade huvudet på sned.

"Nej", snyftade han, "Nej, nej det är inte Eric..."

Jag bet mig lite i underläppen, tog mod till mg och fortsatte med frågorna;

"Vad har hänt?"

Hans svar borde inte ha förvånat mig, inte så mycket som det gjorde.

"Mamma... Hon hatar mig"

Jag insåg då att han tagit mod till sig, att han äntligen vågat. Jag förstod genast det stora steget han hade tagit, och att det var jag som skulle hjälpa honom.

Försiktigt flyttade jag på hans huvud och ställde mig upp för att gå in i köket. Jag rotade fram en halv chokladkaka och lite fanta som var kvar sedan förra helgen och gick ut med det till James. Jag lutade honom mot min axel och gav honom chokladen och den nästan tomma petflaskan, och såg honom försiktigt ta en bit av den söta födan. Jag strök honom över kinden och lät honom sitta där tills han somnade. När han somnat vilade jag hans huvud mot några kuddar och plockade undan den tomma petflaskan och pappret som varit runt chokladen. Den lilla choklad-biten som var kvar åt jag upp själv.

Sedan tog jag mod till mig, tog James mobil och ringde till hans pappa. Samtalet gick nog till ungefär såhär:

"Hej James..."

"Hej Samuel, det är Mira."

"Åh, hej Mira."

"Hur reagerade du? Hur mår du? Är du också arg på James?"

"Åh... Nej, det är väl hans ensak, jag tycker att han var modig, men, hans mamma blev inte så glad..."

"Okej.. Ja, James är här hos mig nu, och jag vet inte om han tänker komma hem i första taget."

Jag minns hur Samuels röst skälvde när han pratade;

"Så... Min son vill inte komma hem? Hatar han mig? Hatar han.. Hatar han Soph?"

"Han hatar inte dig, jag tror inte det i alla fall. Han sover nu, men han kanske kan sova över här i alla fall?"

"Jo, visst, men jag vill gärna ha hem honom sedan... Är han mycket arg på Sophie?" 

"Jo, jag kan försöka få hem honom imorgon. Ja, han är mycket arg på Sophie, självklart, eller kanske snarare besviken."

"Jag förstår det... Hejdå"

"Hej då."

***

Det går fort att sätta ihop mackorna idag, trots att mina tankar alltid försvinner till andra platser. Bada med James, Cykla med James, sova bredvid James.

"Han var kär..." mumlar jag och Catherin tittar mot mig.

"Sade du något?" frågar hon nyfiket.

Med en suck sägar jag, lite högre, "Han var kär, men han fick aldrig någon pojkvän. Det kanske var därför, jag menar... Den han var kär i kanske fick en flickvän."

-----------------------------------------------------------------------------------

Ursäkta att jag inte har skrivit på ett tag, men det har ju varit jul och så, och jag har varit borta. Men det var faktiskt tack vare en uppmuntrande kommentar som jag skrev färdgit det här kapitlet :)