När livet går för fort

Kärlek

När jag vaknar är det mörkt utanför fönstret och när jag trycker igång mobilen möts jag av de svarta siffrorna 23.32. Jag svär lågt för mig själv och gnuggar mig i ögonen.

Med en suck krånglar jag av mig det gråa linnet och de ljusa jeansen som jag har på mig, men när jag lägger mig ner igen och drar täcket runt mig kan jag bara inte somna. Det går en halvtimme, jag läser ett tag, jag släcker, det går en timme till, två timmar till...

Efter drygt tre timmar ger jag upp och kliver upp för att göra mig i ordning och gå till jobbet för andra gången sedan James död.

Jag tar en dusch och torkar håret, sedan tar jag på mig en röd, ganska vardaglig klänning och svarta tights, sätter upp mitt tunna, ljusbruna hår, och lägger på mascara, puder och rouge. När jag är färdig känner jag mig riktigt nöjd, det känns som att jag nästan kan börja om på nytt.

Jag står bakom den nötta disken och tittar ut över det nästa tomma Caféet. Jag känner flera känslor pressa sig mot mina tankar och vet att jag inte klarar av att stå emot mer, så jag går in i köket för att hitta något att göra. Där står Catherin och säger att jag skulle kunna göra några lax-smörgåsar och kanske även en fin tårta.

Jag tackar ja direkt och börjar sätta ihop några smörgåsar med lax, tomat, ost och pesto. Jag försöker verkligen lägga ner all min energi i mackorna, men får med jämna mellanrum tränga bort tanken på James. Till slut ger jag upp och måste sätta mig ner en stund.

***

"Jag vill inte gå till skolan idag"

James ansikte var blekt och blicken var blank.

"Men James", sade jag, "snälla, det är för ditt eget bästa. Du kan inte skolka mer nu..."

Jag såg att James höll på att börja gråta och tog hans hand i min.

"Men... Jag vill inte, Mira. Jag är sjuk idag?" sade han och svalde.

"Du ser faktiskt inte så pigg ut..." mumlade jag, men fortsatte sedan, "Men du sade att det blev bättre när du började Gymnasiet?"

"Joo... Men alltså. Nej, inte idag."

Jag försökte få ur honom vad det var, men han vägrade berätta, och till slut var jag tvungen att fara till Skolan. När jag satt på matte-lektionen under genomgången började jag fundera. Svaret var ju i och för sig ganska självklart, James var kär. Han gick andra terminen på första ring och hade hunnit se de flesta på skolan. Självklart ville han inte gå till skolan med risk för att se honom igen, jag kände själv igen mig i det. För James kändes det antagligen ännu värre...

Jag kom hem och fann honom ligga och sova på soffan. Jag lyfte försiktigt på hans fina huvud och satte mig ner i den slitna soffan med huvudet i min famn.

"James" viskade jag och strök med handen över hans huvud, "vakna".

James öppnade ögonen, såg mot mig och log, "god morgon", viskade han.

"Berätta allt. Hur är han?" sade jag och log snett

"Va?" James lät förvirrad, och det gjorde mig lite osäker

"Du vet, han. Han som du stannade hemma på grund av. Hur ser han ut, är han söt? Är han trevlig? Har du pratat med honom?"

James satte sig upp och såg lite besvärad ut, men sedan log han och såg lite drömmande ut.

"Han heter Matt. Det uttalas Engelskt, sexigt va?" han fnissade lite och jag log mot honom.

"Fortsätt" sade jag och nickade lite.

"Hans hår är lite ljust röd-brunt, och hans ögon är typ gröna. Han är lite kortare än mig och ganska smal, med en del armmuskler, men inte så mycket mer..."

James leende hade försvunnit helt och han verkade befinna sig i en helt annan värld.

"Du verkar ha iakttagit honom länge" sade jag med ett leende, jag kände mig lycklig, James var kär, med allt vad det innebar.

"Mm..." mumlade han, "Han har alltid fina kläder, särskilt en viss tröja med typ... Rymden eller något på. Hans röst är fin, och hans skratt får mitt hjärta att hoppa", han skrattade till lite, men jag avbröt honom inte, och han fortsatte, "Han går i andra ring, Media, och är ganska populär. Han har säkert en flickvän också", James svalde.

Jag flyttade närmare och höll om honom.

***

Catherin kommer fram till mig.

"Hur är det, Mira?" frågar hon, och jag tittar inte åt hennes håll.

"Han fick aldrig någon pojkvän" mumlar jag med blicken ner i det mörka golvet.

Catherin kommer fram och lägger handen om mig.

"Behöver du åka hem, Mira? Jag och Sam klarar oss själva, jag lovar dig. Det är ändå inte så många som kommer hit på Måndagar."

"Nej, jag stannar" mumlar jag och ställer mig upp igen.

Jag krånglar mig ur Catheryns tröstande arm och fortsätter med mackorna.

---------------------------------------------------------------------------------------

Så, vad tycks?