Anonymous || n.h (Svenska)

16

@anonymous_ : "Det som förstör oss mest i livet är bilden i vårt huvud av hur det är meningen att det ska vara"

@whocares_ : It's just a spark, but it's enough to keep me going. And when it's dark out, no ones around, it keeps glowing. 

J E S S I C A

Att vara på sjukhuset är inte så kul, men jag antar att det är bättre än skolan. 

Det höga pipandet är outhärdligt och jag hör enstaka skrik eller höga snyftningar  från korridoren, som får mig att hoppa till varje gång. Mängden desinfektionsmedel ångar i luften och gör mig yr, min näsa känns luddig. 

Jag hatar att vara här, jag hatar också skolan. Och jag hatar hemma också, jag menar, jag är alltid ensam så varför skulle jag gillar det?

Jag hatar det, jag hatar det, jag hatar allt. 

"Mrs. Cooper," En medelålders man dyker upp i dörröppningen, han har ett stetoskop runt halsen, sandaler på fötterna och en skrivplatta under armen. Han ler mot mig från dörröppningen innan han trycker upp sina glasögon högre upp på näsan och går fram till min säng. "Hur mår du?"

 Du menar, hur mår jag förutom att vara allvarligt deprimerad med skärsår över hela armarna?

"Jag är okej, antar jag." Säger jag medans jag fingrar på bandaget på mina armar, en röd färg har lyckats läcka igenom en bit av bandaget, vilket gör blodet synligt. 

"Tja, nu när vi har sytt ihop dig, ska kan vi prata, eller hur?" varför ställa frågan när du ändå tänker prata?

"Kolla, jag vet redan att jag är deprimerad och jag vet att det här inte är normalt, men jag bryr mig inte." säger jag och stirrar rakt på den dumma, know-it-all doktorn. "Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte."

Han sätter sig på sängen bredvid mina fötter och jag flyttar dem till andra sidan, sidan längst bort från honom. 

"Varför säger du så?" frågar han. "Varför bryr du dig inte?"

Jag pustar ut och korsar mina armar. Jag ryggar tillbaka när jag nuddar mina många stygn på varje arm, men jag håller kvar armarna. Jag njuter av smärtan. 

"För att," säger jag vardagligt, som om jag inte hittades på badrumsgolvet av min bror med blod flytande ut ur mina armar och ett blodigt rakblad i min hand. "Vi kommer alla dö ändå, jag vill bara snabba på processen."

"Det är inte en bra sak att vilja, du vet det, eller hur?" jag nickar, uttråkad. "De flesta personer vill förlänga sitt liv så långt som möjligt."

"Jag förstår det" mumlar jag och drömmer om att strypa mig själv med hans stetoskop. 

"Så, du håller med om att du inte borde tänker så här."

"Ja."

"Varför tänker du så här?" Frågar han och skriver i sitt block. 

"Jag är deprimerad." säger jag. "Vilket är varför jag äter antidepressiva piller."

"Du är deprimerad." Nickar han.

"och du är en doktor, är vi klara med att säga det uppenbara?"

Det är som att han tror att genom att berätta för mig igen och igen så kommer jag magiskt inse 'woah, jag är deprimerad. Jag kommer vara glad nu och hoppa runt på ett fält av tusenskönor' Men nej, det funkar inte så. 

"Okej. Jag tänker gå och kontakta dina föräldrar igen, din psykolog också. Medans ja gör det skickar jag inte din bror, han vill prata med dig."

Min psykolog, Liz, är inte så hemsk. Hon är ganska snäll, om jag är helt ärlig. Men, jag vet att hon kommer bli extremt besviken på mig, det kommer N också bli. Det är därför han inte kommer få veta. 

Jag kunde bara inte hantera det längre. Kommentarerna, mobbningen, det blev för mycket.

Jag vill att det skulle sluta, så jag vidtog åtgärder. På varje arm har jag runt femtio skärsår, varje djupare än den förra. Det gjorde ont, men att leva gör ondare. 

Blodet slutade aldrig komma. Jag vet inte om jag ville att det skulle sluta. Så småningom svimmade jag. Jag hoppade att det skulle vara slutet, men min bror hittade mig.

Jag vet inte hur lång tid det gick innan Alex, min äldre bror som sällan kommer hem, hittade mig men jag förlorade mycket blod. De sa att jag vara nära att dö. Så, så nära, men såklart, klarade jag det inte till slutet. Det fina, underbara slutet. 

Ibland drömmer jag om att dö, hur det skulle kännas. Skulle jag bli förlåten för alla mina synder? Jag hoppas det. Jag måste bli. Om döden inte är fridfull, vad är? Det måste finnas en plats för mig någonstans, vare sig det är livet eller döden, måste jag tillhöra någon plats. 

De flesta dagar tror jag att jag tillhör 6 fot under i en kista... utan puls. 

Jag är säkrare från alla när jag är död. 

"Jess," sängen sjunker ner när min bror sätter sig ner, bredvid min höft. Jag märkte inte ens när han kom in, jag var försjunken i mina tankar. Det händer rätt ofta, och det är inte alltid en bra sak. "Vad gör du?"

Alex's röst var mjuk, nästan som en viskning, det är tröstande.

Jag kommer ihåg, när jag var fem och han var åtta, han höll mig när jag grät och han pratade med mig på samma sätt som nu. Det får mig känns mig nostalgisk, varm och luddig. 

Jag gillar det

"Vad menar du?" Frågar jag, sätter mig upp och lutar mig in i hans värme. 

Jag har saknar min bror, det är inte samma sak utan han. Han lämnade oss förra året, det var runt den tiden det blev värre. Det är inte hans fel eller någonting, men det hade hjälpt om han hade stannat. Speciellt eftersom mina föräldrar aldrig är hemma. 

"Vad gör du med dig själv?" Han drar en arm runt mina axlar och trycker sina läppar till sidan av mitt huvud. 

"Ingenting."

"Ingenting?" Frågar han retoriskt. "Jessica, det här är inte inte ingenting. Du ligger på sjukhus, för guds skull." 

"Jag vet."

Vi sitter i tystnad i några minuter, jag tänker hela tiden på N. 

Var han orolig för mig? Jag menar, varför?

Jag pratade med han bara några minuter innan doktorn gick in, han verkade glad att jag var okej. Jag är inte säker om jag faktiskt är okej, men jag lever. 

"Vi kommer hitta ett sätt att fixa dig. Jag lovar, Jess."

Jag kan inte fixas, varför ens försöka?

_ _ _ _

HEJ

SOM JAG SKREV I FÖRRA KAPITLET, DET ÄR GANSKA TRÅKIGT ATT SITTA OCH ÖVERSÄTTA NÄR INGEN VISAR FEEDBACK ELLER NÅGONTING ALLS SOM VISAR ATT DE LÄST (VET ATT DE INTE ÄR MÅNGA) SKULLE UPPSKATTA DET 

xxx Lova