Anonymous || n.h (Svenska)

33

J E S S I C A

Istället för att resa mig upp, rullar jag runt på mage och trycker ner min panna i golvet. Bra jobbat, Jess. Skämmer ut dig själv inför Niall Horan innan han ens fått chansen att öppna munnen.

Det här kan inte hända.

"Är du okej?" Nej, hans röst är ännu mer drömmig i verkligheten. "Behöver du hjälp?"

Jag skakar på huvudet men hans fotsteg hörs över min brors hysteriska skratt, gåendes mot mig.

Jag rullar tillbaka på rygg och tittar upp på honom. "Det är lugnt, jag är okej." Han ler ner på mig innan han räcker mig sin hand.

Jag stöttar upp mig på mina armbågar och tittar på hans hand. Niall Horans hans.

"Oroa dig inte, jag bits inte." men jag kanske gör det.

Tveksamt lägger jag min hand i hans och låter honom hjälpa mig upp. Mina kinder är fortfarande röda, jag kan känna hur det hettar på mina kinder.

När jag väl står upp vågar jag se in i hans ögon. De är ännu mer ljusblåa i verkligheten, mycket ljusare än mina egna.

"Vänta, kan jag bara..." Min mening försvinner och jag placerar mina händer på varsin sida om hans ansikte. Jag vänder hand huvud från vänster till höger, inspekterar varenda millimeter av hans ansikte och han skrattar. "Herrejävlar, du finns på riktigt!"

"Va, är jag?" Frågar han sarkastiskt genom sitt skrattande.

"Jag kan inte fatta att du är här," viskar jag. Den överväldigande känslan får mig att vilja gråta, jag har inte känt så här på så länge att jag knappt kan förstå att jag är glad. "och du finns på riktigt."

"Jag finns på riktigt, babe." Hans röst är låg som en viskning, tårar rinner från mina ögon i samma sekunder som han säger de orden.

N I A L L

Så fort jag såg den första tåren rinna från hennes himmelska blå ögon, drar jag in henne mot mitt bröst och lägger mina armar om henne helt.

Det var som ett andetag av frisk luft att ha henne i mina armar. Hon var verklig. Jag kan inte fatta att hon finns på riktigt.

Hon var inte bara en dator. Hon var en riktig, levande människa. Hon luktar vanilj och jordgubbar. Hon är till och med mer vacker i verkligheten. Och hon har en röst, hon är inte bara ord skriva på ett tangentbord. Det var som.. Gud, jag kan inte förklara hennes röst. Den är ren och oskyldig. Underbar.

Bandage var fastsatta på hennes handleder, jag visste redan varför.

Det var svårt nog att veta om det, men att se hur mycket skada hon gjort mot sig själv med mina egna ögon var nästan outhärdligt. Jag ville gråta.

"Det är okej, babe." Jag drog mina fingrar genom hennes ljusbruna till blonda hår, det var mjukare än jag föreställt.

Det här är Jessica, min J. Personligen. Min vackra, sorgsna J som jag lovar, från denna dag framåt, att skydda med mitt liv. Från andra och henne själv, jag ska rädda henne.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Tjenemors, hur mår ni? Jag mår iallafall bra just nu haha

En fråga till er läsare, hur gamla är ni och i vilken klass går ni??

xx Lova