Can i trust you? (One direction story)

Del 10

Vad gör man när minerna kommer forsandes mot en? När dom är så starka att man blir stel?

Vad gör man när man inte längre vill leva?...

Jag tog ett steg ut mot Klippan, vinden blåste genom mitt hår och allting blev svart.

Men åter igen, klarar jag av att såra den jag älskar?

_____

Jag vaknade upp svettig och blickade ut över det mörka rummet, jag tog några djupa andetag för att lugna ner mig själv och drog av täcket från mig. Niall låg fridfullt och sov med sitt ansikte mot mig.

Mina fötter gled ut från sängen och ner på det kalla golvet, jag rös när jag kände den fuktiga luften. Jag gick ut från sovrummet och kastade en blick på Niall.

Jag gick med små tysta steg in till badrummet och letade igenom alla lådor, tillslut hittade jag ett rakblad. Ett föremål jag är välkänd med. Jag placerade det kalla bladet mot min bara hud på armen och drog till, utan att blinka. Det var länge sedan jag gjorde detta, men smärtan är alltid lika skön. Det varma röda blodet droppade ner på handfatet med sega rörelser, jag stog och tittade på vad jag hade gjort en stund innan jag drog till med bladet igen, mera blod kom och jag upprepade det ytliga några gånger. Tillslut verkade min hjärna koppla vad jag höll på med och jag drog fort på kranen med kallt vatten och allt blod försvann ner i avloppet.

Det kalla vattnet ömmade mot min trasiga hud, efter ett tag stängde jag av vattnet och letade igenom första hjälpen kittet, jag hittade ett litet tunt handbandage och drog på det. Jag letade sedan igenom garderoben och hittade en tjock munktröja.

Egentligen var det dumt att dölja det, Niall kommer se det någon gång.

Jag tog ett stor klunk vatten innan jag gick in till sovrummet igen, klockan visade 01:45 i röd text i mörkret. Niall hade nu vänt sig om i sängen och hans ansikte låg platt ner på kudden.

Jag satte mig på sängkanten och suckade, varför gör jag såhär? "För att din mamma har gett dig en usel barndom" ekade det i mina tankar. Jag antar att det var sant, hade 'hon' inte varit i mitt liv så skulle jag inte förstört min hud.

Men jag skulle inte heller ha möt Niall.

Alla mina tankar föll tillbaka på honom, det är ganska löjligt, han har aldrig sagt att vi är tillsammans. Men jag antar det?

Jag drog mig ner tillbaka i sängen och Niall omfattade mig snart i hans starka och trygga armar. Om han bara visste.

Ja, om han bara visste.

07:39 vaknade jag igen och kände mig ganska usel, huh. Armen dunkade och jag fick anstränga mig för att komma upp utan att något skulle stöta till armen. Jag fick plötsligt syn på mina gamla kläder som jag hade på mig när jag kom hit, minerna var fortfarande ganska dimmiga men jag minns en lapp, en lapp?

Mina fötter var snabbt där och precis som jag hade fått för mig så låg det en skrynklig lapp intryckt i fickan. Mina händer drogs över den slarviga stilen som skulle föreställa mitt namn.

Jag vek upp lappen och möttes av mer text.

"hello darling! when you get this diplsays you are probably old enough to understand what I am writing now,

I'm sorry I have not been there for you and mom, but something you do not know is that I wrote this to you on my deathbed. you my little darling, was only 5 years old when you lost me. I hope that life has been too hard for you, but I want you to know I love you so much and I want you to find a young man who can take care of you, promise me that. I love you so much and I want to write so much to you, but the words do not come up on the paper. have a long life with someone you love, hugs dad"

Vid slutet av meddelandet var jag i tårar, min älskade pappa lämnade en lapp, en lapp spm betyder mycket för mig. Hans ord var visa och man kunde se hans känsla i det han skrev.

Jag klarar inte av detta.

-------

HEJ! :D tack så sjukt mycket för era röster och kommentarer! Det blir bara roligare och skriva!