The Blue Moon 3 Everythings a fairytale..

kapitel 5

NILÈEA: 

Melenie har anslutit sig till fullmåns-jakten eftersom det uppstod komplikationer på middagen med grannarna. Att hon avslöjade sig var ett rejält bakslag för oss ulvar men att hon inte tog deras liv och gick iväg istället var ett stort steg framåt. Melenie och hennes pappa måste ligga lågt ett tag, dom måste stanna under min eller någon annans uppsyn.

 Det var inte Melenie's fel att hon tappade kontrollen, nånting tvingade henne. Och om jag gissar rätt så är det samma något som pratar med Bella i hennes undermedvetna. Hon har inte pratat med nån på två dagar, inte ens mig. 

"Alfa, det har hänt nåt i lyan!" Brian, en i flocken ser orolig och rädd ut när han yttrar dom orden. "Vad menar du? Vad menar du med att det har hänt nåt i lyan?" Utbrister jag ilskt och oroligt. Brian ser ut att ha svårt att få fram orden. 

"Lyan...den..den är..." Han pausar och kollar rakt på mig med sorgsna ögon. 

"Men säg vad det är som hänt för i helvette!" Nu är jag arg, inte på honom men på att jag vet inte vad som hänt. Jag är just nu två mil ifrån lyan i en grannskog och spanat efter djur.

"Den är förstörd.." Säger han så tyst att jag knappt hör. Mitt hjärta hoppar över ett slag och utan att jag tänkt på det springer jag med all kraft jag kan mot Lyan. 

Jag vill skrika så högt jag bara kan. Skrika för att det jag byggt upp för mig och min flock är förstört. 

***

Jag stannar när det är precis så jag inte ser lyan. Jag tar ett djupt andetag och omvandlar mig så jag är mänsklig igen och tar några steg. Jag ser lyan, den är ihop rasad. Jag kollar efter dom i min flock och jag finner bara tre av dom, Brian, Melenie och hennes pappa.

Jag kollar mot Morriz. "Kalla på resten av flocken." Berodrar jag honom och han nickar och går mot den höga klippan. 

Melenie gråter smått vilket får mig att gråta smått också men jag tar ett djupt andetag och torkar mina kinder. 

Då inser jag någonting.

Vart är Bella?

"Vart är Bella??" Utbrister jag oroligt och riktar blicken mot Brian och Melenie.

Melenie rycker på axlarna. "Jag vet inte, jag såg henne sist i lyan. " Säger hon tyst och jag grips av panik. 

"Hjälp mig att gräva" Säger jag snabbt till dom och omvandlar mig, jag är starkare då.

Brian och Mel följer mitt exempel och hjälper mig att gräva där lyan en gång stått. Efter kanske en timmes grävande har vi fortfarande inte hittat nåt. 

"Niléea?" Bellas röst fyller mina öron och jag vänder mig om, där står hon med..Abe? Vad gör hon med Abe? 

Hon stannar upp när hon ser lyan, Abe tittar på samma sak men vänder sig om och springer iväg.

Bella är tyst och lägger sin hand över munnen.

"Samla alla här vid midnatt och då menar jag även Malin och Mike(Läs första kapitlet på den här boken om ni inte vet vilka det är)." Säger jag med ihop bitna tänder. Brian nickar men säger ingenting och kutar iväg som varulv. 

En ilska bildar sig inom mig och bara växer sig starkare för varje minut som går. Jag omvandlar mig och dom andra gör det samma men står kvar medan jag går upp mot klippan. 

Mörkret börjar lägga sig och månen stiger upp bortanför horisonten. 

Jag morrar till och ylar så högt jag bara kan. Så högt att det hörs från flera mils avstånd.