The Blue Moon 3 Everythings a fairytale..

Kapitel 12

Solen står mitt på himlen och gassar ner på oss. Påminner om den gången när hon satt i flygplanet påväg till Barcelona med Carro och Austin och alla dom man var vän med från skolans tid. Att allting gick så fel, eller fel vart det inte, allting förändrades. Var det förändrat för det bättre? Austin som hade allting planerat från den dagen vi gick ut som officiellt par. Carro som...ja Carro var alltid där, hon lämnade aldrig min sida förens den dagen hon försvann. Jag skulle ha letat efter henne, men allting med flocken hindrade mig, eller det kanske bara det är bortförklaringar för att inte ha dåligt samvete.

"Niléea?" Jake väcker mig ur mina tankar. Jag tittar på honom med trötta ögon.

"Va?" Säger jag lätt och tittar sen på Aris.

"Jag frågade om vi skulle fortsätta." Säger Jake och suckar smått. Aris ser stressad ut och ser spänd ut.

"Fortsätta vart?" Frågar hon spänt. Jag höjer ena ögonbrynet och studerar hennes ärr. Dom är långa och breda men ser ut att vara gamla, svårt att säga hur gamla, kanske några år. 

"Där vampyrerna kom ifrån." Svarar Jake snabbt. Aris fryser och spänner blicken i mig.

"Nej! Du får inte! Rashka kommer att skada dig!" Protesterar Aris och viftar med armarna.
"Du får inte! Inte du Alfa!!" Säger hon med höjd röst och kvider.

"Aris, lugna dig. Hur vet du vem jag är och varför kan jag inte det?" Säger jag och ställer mig på knä framför henne och lägger mina händer på hennes axlar. Tårar rinner ner för hennes kinder.

"Han nämnde ditt namn, du är fruktad av nästan alla monster då du är den ända alfan vid liv. Rashka letar efter dig, hon äter av oss monster för att få dess krafter och skulle hon få tag på dig..." Aris stor gråter nu. "Du får inte, Rashka kommer att döda dig.." Viskar hon mellan tårarna. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan stirrar ner på min lite utputande mage innan jag blickar upp på Aris igen.

"Aris, jag vill att du väntar här. Min syster kommer komma snart. Jag vill att du berättar  vad du berättat för mig. Säg även att hon ska ta med dig till dom gamla ruinerna. Jag möter er där sen." Säger jag och ställer mig sedan upp. Bella hade jag bett att komma efter att Aris berättat hennes namn. Tack och lov för täckning

"Då går vi." Säger jag och tittar på Jake som nickar. 

Efter ett kort hejdå med Aris fortsätter vi, hur långt vi skulle var oklart, men jag visste att det var nära. En knivhuggande känsla hugger i sidan när vi går därifrån, som om att det vi beger oss in på nu kan vara slutet. Himlen är mörk och luften känns kall, som en frostig höst morgon men istället för de vackra skimret av frosten så är det en tjockt mörker, nästan som en dimma. 

"Niléea." En viskning, ohörbar för en vanlig människa men fullt hörbar för mig. Jag stannar och ser mig omkring, jag kan varken se eller känna av någon vittring från nåt. 

"Niléea." En till viskning, som ett sus av vinden träffar en kall pust mig i ryggen. Rysningar kryper längs ryggen och nacken. Jag skakar av mig känslan och fokuserar på att gå framåt. Jake sneglar mot mig ibland men säger inget. 

Efter vi gått ett tag ger marken vika under mig och jag ramlar i vad som känns i en evighet. Jag slår i marken, den är kall och fuktig. Jag landade sittandes och blundande. Jag öppnar mina ögon och möts av mer mörker. 

"Niléea!" Jake's röst hörs ovanför mig, från hålet jag ramlade ner i. 

"Det gick bra!" Ropar jag tillbaka och tittar uppåt mot hålet, jag kan doc inte se något då hålet var ganska djupt. Jag ser mig om igen men denna gång kan jag se flertal lysande ögon i mörkret och doften av mögel och blod når mig. Jag är en varulv, jag bör kunna se i mörker men det är som alla varulvs sinnen är borta. 

Ett par ögon kommer närmare och jag känner hur mitt hjärta börjar dunka snabbt. 

"Hallå?" Frågar jag ut i mörkret. Ett hyschande ljud är det jag får till svar. Steg kommer emot mig och jag känner hur någon andas nära mig. 

"Shh, Rashka kan höra dig." Viskar personen vid mig, ögonen lyser när personen tittar på mig. 

"Rashka? Är hon här? Vart är jag?" Frågar jag, den här gången viskar jag. 

"Rashka går ovanför oss, vi är i hennes fångenskap." Viskar personen. Jag grips av panik, ovanför oss? Där Jake är?

"Ovanför oss?" Frågar jag, stressat. 

"Där du föll ifrån, hon är där uppe." Svarar personen. Hastigt reser jag på mig och tittar upp i hålet. 

"Jake!" Ropar jag men inget svar, personen hyschar mig bara. 

"Hon får inte höra dig." 

-