The Blue Moon 3 Everythings a fairytale..

Kapitel 4

(Abe på bilden ^)

BELLA:

Niléea har stängt sig, det går inte att prata med henne. Hon har varit i varulvs form i nästan 2 veckor och bara jagat. Jag har inte sett henne äta nåt heller, hon dödar för skojs skull.

Djur har kommit tillbaka för ungefär en vecka sen till skogen men innan det dödade hon kor och andra ladugårdsdjur.

Austins död har öppnat upp en stor gåta. Abe som han kallar sig hjälper oss av en ända anledning. Inte utav att han är snäll men för att han är kär. Kär i min syster.

Det var ganska lätt att lista ut efter Austins död. Hur han tröstade henne, tog hand om henne dom första dagarna. Hur han kollar på henne.

Jag tror han älskar henne.

Tanken får mig att rysa. Inte på grund av honom, jag gillar honom, han är jätte snäll. Det är bara det att jag vet hur sårad han kan bli av Niléea.
Niléea sårade Austin hela tiden med hennes trams om att bo i lyan. En gång så stack hon till lyan på deras 2 års jubileum. Austin var jätte ledsen, visst så hade dom det bra för det mesta men ändå.

Jag kollar mot Klippan där Niléea sitter och kollar ut mot havet.

Abe kommer upp bakom mig och sätter sig bredvid mig.

"Hon har fått missfall, säger Abe sorgset och suckar. Jag kippar åt mig andan och känner en klump bildas i magen.

"Var..." Jag pausar. "Vart, hur?" Fortsätter jag och släpper ut andan.
Abe kollar ner på sina slitna svarta boots.

"Imorse, sorgen orsakade det antagligen." Säger Abe och suckar.

Jag hummar till svar och kollar upp på hans läppar som är lätt särade. Abe tittar på Niléea.

"Du gillar henne." Påstår jag och möter hans generade blick.

"Syns det?" Säger han tyst. "Ja, men du.." Jag pausar. "Varför har du inte sagt nåt till henne?" Frågar jag och han rycker till.

"För det tillhör inte våran natur. Jag är ett väsen, hon varulv." Förklarar jag och känner hur klumpen växer i magen.

"Men snälla du...Skit i eran natur, lyssna på ditt hjärta. Jag slår vad om att det säger till dig att berätta hur du känner för henne." Protesterar jag och lägger en hand på hans axel.

Han suckar och reser sig upp och går till Niléea säger nåt och försvinner in i skogen sen.

Niléea kommer mot mig och ler smått.

"Fullmåne ikväll. Gör dig redo, vi ska jaga." Jag skiner upp. Att jaga har jag inte gjort på 3 veckor. Speciellt inte på en fullmåne. Niléea går iväg till Lyan.

Nu är jag själv och solen börjar gå ner.

'Bella....' En svag röst viskar. Jag ser mig om kring men ingen är där. Jag skulle känna doften om nån var i närheten.

'Bella....Bella.....hjälp mig.....' Jag ställer mig snabbt upp och ser mig omkring.

"Vem där?" Ryter jag och ser mig om kring. "Visa dig!" Ryter jag igen och Abe kommer fram ifrån skogen.
"Vem pratar du med?" Säger han och kliar sig i nacken.

Jag ser mig om och lyssnar. Men det är tyst.

"Ingen." Svarar jag och skakar av mig det. Jag vänder mig mot lyan och går därifrån.

'Ljug inte Bella.....' Viskar rösten igen när jag går och jag ser mig om igen.

Om Abe står kvar vet jag inte, jag tänker inte vända mig om och kolla heller.

'Bella......Jag kommer hitta dig och din syster.......den här världen tillhör mig..' Jag börjar springa mot lyan till Niléea.

"Niléea!!" Skriker jag och Niléea kommer ut springades ur hålan och jag kramar om henne.

"Bella, vad är det?" Säger hon oroligt.
"Nån försöker skada oss!" Flämtar jag ur mig. Niléea bleknar och höjer ett ögonbryn.

"Va??" Svarar hon förvirrat.
"En röst, eller mer en viskning. Jag hörde det i skogen. Den visste mitt namn, och ditt namn!" Förklarar jag och kollar runt oss. "Den sa att den kommer hitta oss och att den här världen tillhör henne!"

'Vem skyddar er? Vem gömmer er för mig? Jag ser allt....förutom er...vem?vem? vem?' Rösten pratar igen.

Jag förklarar vad rösten sa för Niléea som ser orolig ut. Jag följer hennes ögon med blicken som tittar efter nåt.

Abe.

Men han är inte här.

"Här uppe." Säger en bekant röst. Både jag och Niléea kollar upp och där sitter Abe i ett träd med sin vita hatt på huvudet.