In love with a stranger

kapitel 4

Matts perspektiv

Mamma har precis lagt sig i sängen och det blir återigen min tur att städa upp efter vad hon har gjort. Det ligger tomma spritflaskor och ölburkar överallt i vardagsrummet. Några flaskor har gått sönder helt medan andra bara har en liten skråma. Gamla familje foton ligger på marken även de med krossat glas och sprucken ram. Hon har vält ner några stolar på golvet som tack och lov inte gått sönder. Jag vet inte varför hon håller på som hon gör. Kanske är det för att mamma och pappa skiljde sig? Jag har haft väldigt dålig kontakt med pappa de senaste åren, det finns bara en anledning till det.

Jag litar inte på honom.

Det båda sa till mig att det var ömsesidigt, men hur kan det vara ömsesidigt när den ena parten låg och grät sig till söms tre månader i rad. Mamma ville inte gråta över honom så hon hittade en annan utväg från sin inre smärta, hon började dricka. Och som fjorton åring är det inte det roligaste som kan hända, speciellt inte när man känner sig så fullkomligt ensam, jag har alltid haft vänner men aldrig någon som jag kunnat kalla min bästa vän. Min enda anledning innan var att jag var osäker på mig själv, nu är min enda anledningen att den personen som borde stått mig närmst högg mig i ryggen.

Sedan träffade jag Sam.

Hon vände upp och ner på hela min värld och fick mig att känna mig älskad för en gångs skull. Men nu vågar jag inte berätta för henne eftersom jag är rädd att förlora henne. Jag är rädd att hon ska ta reda på sanningen och lämna mig. Jag tror inte hon skulle göra det men jag vågar inte riskera något.

Jag vill gråta samtidigt som jag vill slå någonting när jag plockar upp de små glasskärvorna som min mamma skapat av en vinflaska. Igår var första dagen på flera veckor som hon var någorlunda nykter även fast hon drack lite champagne. Att man har föräldrar som är missbrukare ser man bara i filmer och jag hade inte kunnat i mina vildaste fantasier trott att min egen mamma skulle bli en av de som man kallar alkoholister. Jag såg det inte på det sättet när jag var femton. Jag såg bara att hon var ledsen och drack för att glömma smärtan, sedan insåg jag sakta med säkert att hon var inne i ett allvarligt beroende. Hon har dock fortsatt jobba, hur vet jag inte men på något sätt ser hon till att vi har mat på bordet. Kanske borde jag anmäla henne på något sätt, säga till polisen att jag lever i en dålig familje situation. Men jag skulle aldrig kunna sätta dit min mamma för något hon egentligen inte kan rå för. Det är inte hennes fel att hon är som hon är, det är pappas fel. Om han inte hade lämnat henne hade hon varit världens bästa mamma. 

Jag bestämmer mig sedan för att ringa Sam och fråga henne om hon trotts allt vill träffas. Hennes trygga famn är det enda som kan lugna mig just nu. Även fast hon kanske förstår det själv så är hon det enda ljusa i min värld. Ifall jag skulle vara med mina vänner en dag och sedan kommer hem på kvällen förstörs hela dagen av att jag ser min mamma riva sönder ännu ett familje foto. Jag vet inte hur många gånger jag kopierat upp samma jävla foto av mamma, pappa och jag. Man kan inte ens kalla det för ett familje foto längre. Den familjen finns inte, och jag vet inte om den någonsin funnits. Efter att ha sett mamma legat på golvet med glassplitter runt sig känns det inte så trovärdigt att hon bara några år tidigare haft ett leende på läpparna och en en lycklig familj. Fan.....

"Hej" hennes röst är skarp och inte det minsta vänlig när hon svarar. Trotts det blir jag lugn av att höra henne. Jag försöker glömma bort hur min omgivning ser ut och bara fokusera på Sam. Jag kan föreställa mig hur hon drar handen genom håret och stampar otåligt med foton.
"Hej" säger jag och försöker låta stadig på rösten. Det känns som att jag ska bryta ihop vilken sekund. "Mamma ångrade sig om den där 'mor och son' dagen" Jag harklar mig. "Vill du fortfarande ses?" Jag ser framför mig hur hon rynkar pannan och hur blicken mörknar.
"Jag vill inte vara ditt andra hands val" morrar hon. Jag sväljer nervöst och försöker samla mig lite.

Säg något gulligt och be om ursäkt.

"Jag är jätte ledsen" Jag sätter mig ner på en stol. "Jag borde ringt dig tidigare och sagt att jag inte kunde komma och varit helt säker på att jag verkligen inte kunde komma när jag ringde, förlåt." Jag försöker låta så ångerfull som möjligt. Jag hör att hon stänger en dörr och sätter sig ner i en säng.
Hon suckar högljutt.
"När vill du komma då?" Frågar hon. Jag kan inte låta bli att le fånigt när jag svarar.
"Jag kommer direkt" sedan lägger hon på och jag går till hallen.

"Matt?" Mamma står i trappan och ser ner på mig. Hon har påsar under ögonen och håret är rufsigt. Hennes mascara är utsmetad i nästintill hela ansiktet. Likadant hennes läppstift. Nya tårar har bildats i hennes ögon som hon försöker blinka bort.
"Vad är det?" Muttrar jag. Det är svårt att se den människan som orsakar så mycket problem och missförstånd i mitt liv och tycka om henne. Jag tar snabbt på mig mina skor och sträcker mig efter handtaget så att jag ska kunna komma ifrån detta dårhuset.
"Matt, du får inte lämna huset" Ryter hon. Jag vänder mig sakta om och ser henne i ögonen men en hård blick.
"Varför?" Säger jag med skarp röst. Vem är hon och säga åt mig vad jag ska göra.
"Jag vill att du ska laga kvällsmat, det är försent att gå ut nu." Ilskan kokar inom mig.
"Sedan när bryr du dig om jag är ute sent eller inte." Jag skakar på huvudet. "Jag är 18, jag kan bestämma över mig själv." Hon fnyser.
"Så länge du bor i mitt hus är det min regler som gäller." Nästintill skriker hon. Jag kan känna hur jag spänner knytnävarna men försöker hejda mig.
"Då får jag flytta!" Det blir tyst i några sekunder. Jag ser när hon går ner för trappan och sätter sig på näst sista trappsteget.
"Du har inte pengar till att flytta." Säger hon med ett roat flin på läpparna som jag så gärna vill få bort.
"Vem fan är du och säga åt mig hur mycket pengar jag har. Du har inte brytt dig om det på flera år." Jag vänder mig om för att gå ut genom dörren men hinner inte långt innan mamma tar min mobil hur min hand.
Jag reagerar snabbt och snor runt ännu en gång.
"Ifall du inte tänker prata med mig får du inte prata med någon annan heller" säger hon och kastar mobilen i marken.

Wooow.... Det här låter inte bra. Eller vad säger ni?

Ha en toppen dag Hejdå👑❤💖💎