Jag gick därifrån efter att ha väntat i ytterligare tjugo minuter. Jag fattar inte hur han kunde göra så mot mig igen. Ifall man har en partner ska man få den att känna sig speciell och inte som något katten släpat in. Varför har jag en känsla av Matt har glömt mig? Det känns som att någon slår mig med ett basebollträ i magen. Tänk så älskar han inte mig? Hans känslor kanske inte finns kvar. Han har kanske gått vidare? När jag tänker efter, det låter väldigt rimligt att han träffade en annan tjej under vår studentfest. Vem skulle han annars träffat? Ifall det bara var en vän kunde han bara sagt det, varför skulle han dölja det?
Väl inne i mitt rum lägger jag mig på sängen. Vad ska jag göra nu? Ska jag gråta? Ska jag gå hem till honom och konfrontera honom igen? Jag vet att jag förtjänar bättre än såhär eller det är iallafall vad jag intalar mig. Borde jag prata med honom överhuvudtaget eller ska jag ignorera honom? Något säger mig att jag kommer få ångra mig när jag reser mig upp och går och öppnar mitt fönster. Och mycket riktigt, på sin säng, sitter en sorgsen Matt. Han kollar upp och vi får ögonkontakt. Trots att jag blir alldeles varm i kroppen när han öppnar sitt fönster fortsätter jag att se alldeles kall ut.
Han förtjänar inte mig.
Han förtjänar inte mig.
Han förtjänar inte mig.
Upprepar jag för mig själv.
Tänk inte, bara gör det.
Så jag säger det, det fördömda orden. Orden jag aldrig trodde jag skulle yttra. Men jag vet att jag måste göra det för min egen skull. Jag måste göra det här så jag kan vara lycklig.
"Jag gör slut." Sedan stänger jag fönstret med tårarna hotande i ögonvrån.
***
Varför gjorde jag så? Nej jag måste be om ursäkt. Jag kan inte leva utan honom.
Det kan du visst.
Ska jag gå dit med en gång eller ska jag vänta lite?
Undrar hur Matt känner just nu? Är han ledsen? Arg? Eller rent av glad?
Han kanske är glad att jag inte ville vara med honom så att han inte behövde göra slut med mig. Det har antagligen varit hans plan hela tiden, att få mig att hata honom. Han lyckades i så fall. Eller det är vad jag vill tro. Även fast jag kanske kommer ångra mig får jag se det som att jag gör honom en stor tjänst. Han vill inte vara med mig, det är därför han har bettet sig så konstigt.
Fuck my life.
Matt's perspektiv
Jag har fortfarande inte förstått vad hon sagt. Mycket långsamt stänger jag fönstret och sätter mig på sängen. Vad hände precis? Jag känner varken sorg eller ilska......Jag är bara tom. Inga känslor alls.
Medans jag sitter och stirrar in i väggen öppnas dörren till mitt rum.
"Du måste gå och lägga dig nu" säger mamma med hes stämma. Jag ger henne inte så mycket som en blick utan fortsätter mitt stirrande in i den vita väggen. Och trots att den är enfärgade har den mer färger än mina mamma någonsin kommer utstråla. Innerst inne vet jag att det är hennes fel att jag och Sam gjorde slut. Sam sa orden men mamma var orsaken till mitt dåliga beteende mot henne.
"Matt, jag pratar med dig"
Jag kanske borde berättat sanningen för Sam trots allt. Då hade hon inte behövt leva i tron att jag är en hemsk människa. Fast det kanske jag är. Jag har under den tid jag och Sam varit tillsammans intalat mig själv att jag är en bra person eftersom Sam sagt det till mig. Men nu när inte ens hon vill vara med mig, vem vill det då?
"Matt!" Mamma har, utan att jag märkt det, ställt sig framför mig och försökt få min uppmärksamhet. Lyckas hon? Inte direkt. Men jag ställer mig irriterat upp.
"Vad är det?!" Ryter jag och ser ner på henne. Ända sedan jag var fjorton har jag varit längre än henne, gissar att jag fått det från min pappa.
"Du ska gå och lägga dig." Säger hon skarpt. För en gångs skull är hon inte stupfull.
"Och sen när bryr du dig om mig?" Det är som att något mörknar i hennes blick och jag känner inte längre igen min mamma. Hon går från att vara smått irriterad till att vara helt kall. Hennes fingertoppar skakar en aning men förutom det är hon helt stel.
"Säg aldrig om det" sedan lämnar hon rummet. Och trots att hon inte vill visa det, vet jag att hon blev sårad av mina ord. För hon vill bry sig, men hon är inne i något som hon inte kan ta sig ur. Inte ens för sin son.
***
Tre dagar...... Tre outhärdliga dagar fulla av sorg men mesta dels tomhet. Jag har tillbringat dem i min säng utan någon att dela den med. Jag har varit själv och jag kan inte minnas att mamma pratat med mig heller. Jag borde prata med Sam. Be på mina bara knän om en andra chans. Jag skulle kunna göra vad som helst för henne. Men som vanligt fuckade jag upp det. Det är mitt fel att jag Sam gjorde slut, jag skulle berättat sanningen, det är mitt fel att mamma har sina problem. Jag har varit en för stor börda för henne att hantera så hon var tvungen att dämpa stressen genom att dricka. Jag måste sluta säga att allt är andras fel när så inte är fallet. Det är mitt fel...
Fan.
Jag vill inte det, men ett fåtal tårar börjar rinna från ögonvrån.
Sam förändrade mig. Till det bättre, jag tänker inte ge upp den kärleken vi har bara sådär. Jag tänker inte gå tillbaka till mitt gamla jag.
Matt kommer inte ge upp så lätt. Tro mig❤ hoppas iallafall att ni gillade kapitlet trots dess brister😜
KAMU SEDANG MEMBACA
In love with a stranger
Fiksi Remaja(Detta är bok två av serien, rekommenderar att ni läser bok ett först❤) Matt har alltid funnits där för mig. Det är en av anledningarna till att jag älskar honom. Men en saga måste ha ett slut, frågan är bara ifall det är ett lyckligt slut. Han börj...
