Calvins skyddsling (A Jamaican Story)

Del 1 ≈ Bussresan...

Klockan är ännu inte sju på morgonen men solen har redan börjat värma. På avstånd hörs motorn av en country bus. Den är packad till bristningsgräns med till största delen higglers eller vendors, det vill säga gatuförsäljare och torggummor. Man är på väg in till Kingston för att sälja sina produkter. Men många är skolbarn i uniform på väg in till skolan. Inne i bussen trängs inte bara folk, utan bland fötter och ben hittar man hinkar med fisk, handfat med tomater och soursop frukter, staplar av ägg, en och annan stock av gröna bananer, korgar, knyten och lådor med diverse innehåll. Ja... även en och annan höna med sammanbundna fötter.

Vägen är smal och krokig och bussen kränger. Motorn är så högljudd att man måste skrika för att överrösta den, om man vill prata med sin granne. Atmosfären är uppsluppen, man pratar med varandra oavsett om man känner varandra eller inte. Det händer att någon av passagerarna börjar sjunga – ja, ibland stämmer hela bussen upp i sång. Eller har någon berättat något roligt och halva bussen bryter ut i skratt.

I all denna trängsel, motorns oljud och passagerarnas uppsluppenhet banar sig en konduktör, som man i allmänhet känner igen på att han eller hon bär ett kraftigt midjeförkläde med två, tre djupa fickor att förvara växelmynt i. Men ibland förvaras växelpengarna i en putande byxficka. Sedlarna vikes dubbla på längden och hålls i en bunt mellan två fingrar på vänster hand. Snabbt och vant i de obeväma arbetsförhållanderna tar konduktören betalt. Någon kvart eller halvtimme senare kommer en ung grabb och skriver ut ett kvitto och ger var och en av passagerarna.

Bussarna är privatägda och ser ut som gamla avdankade Europeiska bussar sedan andra världskriget. Ofta är dom färgranna i två, tre olika färger och har namn som Irving, North Star, Morning Star, Mail Bus, K-Sons, och Lord LMB, med flera. 

I uppförsbackarna går det sakta, motorn liksom inte orkar med. En ung grabb hänger ut ur den ena av de två dörrarna – dörrar som aldrig hålls stängda. Möjligtvis hålls dom stängda om ett skyfall drar förbi. Många bussar är så dåliga att dom släpper in regn inte bara genom trasiga eller obefintliga fönsterrutor, men regnet sipprar in genom taket och droppar eller rinner i en jämn ström ner över passagerarna. Ett och ett annat paraply tas fram, plastskynken och annat för att skydda sig med. Men idag är det soligt och varmt, och någon skymt av regn har vi inte sett på månader.

Bussen stannar, grabben i dörren och  han som tidigare skrivit kvitton hoppar snabbt av. Den ene klättrar vigt upp på taket, ofta genom att sätta en fot i ett öppet fönster och tar tag i takräcket som alltid finns på dessa landsortsbussar. Grabben på marken kastar upp ena stocken av gröna bananer efter den andra, sex, åtta hopbundna sockerrör, och knyte efter knyte som alla ser mer eller mindre likadana ut. Ett par säckar fulla med kokosnötter och en full av pumpor åker utan större ansträngning också upp på taket. Packningen höjer sig en och en halv meter över busstaket och det ser verkligen omöjligt ut att detta skall hållas kvar utan rep och annat hela vägen till Kingston. Det är market day idag och alla country bussar är lika packade.

Ett halvt dussin väl tilltagna torggummor tränger sig in i den redan överfulla bussen. Det till synes absolut omöjliga har lyckats, det vill säga att pressa in ytterligare passagerare i en buss som redan packats till bristningsgräns. Grabben i dörren hänger ännu längre ut från bussen och även passagerarna hänger sig kvar i dörröppningen. Två hårda slag med hand mot metall ger det klartecken föraren väntar på för att åter sätta sitt fordon i rörelse.

Det fläktar friskt genom de öppna fönstren. Motorn brummar. Med jämna mellanrum drar föraren i en kedja eller ett snöre som hänger till höger om honom och bussen ger ifrån sig sitt hesa tut-tut. En bussförare har en alldeles extra snits på sitt tutande och kallas allmänt för 'Jingle Bell' med sina långa ramsor av tutande som gör att skolbarnen i sina uniformer inte kan stå stilla. Man dansar i takt med bussens tutande vid vägkanten, i väntan på att bussen skall nå dem och plocka upp dem.