Calvins skyddsling (A Jamaican Story)

Del 2 ≈ Mitt nya hem...

Dammet ryker, sten och grus flyger förbi den stackars ensamma pumpan, som till slut lägger sig till vila i ett grunt dike in vid vägkanten. Bilar susar förbi, några hundars skall hörs långt borta, annars är allt tyst.

Timmarna går, solen har för länge sedan nått sin höjdpunkt och strävar nu mot horisonten. Luften svalkar skönt, skuggorna har blivit långa.

En kvinna kommer sakta gående utmed vägen. Hon arbetar som helper i ett hushåll där man har råd att hålla sig med hjälp. Hon är på väg hem efter en arbetsam dag. Hemma väntar en skara barn med hungriga magar. I fickan har kvinnan dagens arbetslön på 7 dollar. Hon måste köpa a hand of green bananas och kanske en halv harddough bread och en burk Milo och sweet milk, så att hon har något att ge barnen.

Hon ser trött framför sig. Hon har två barn i skolåldern. Den ena pojken har inga skor och får därför inte tillträde till skolan. En väl använd uniform har han, men de enda skor han har är ett par sandaler och dom accepteras inte i skolan som skolskor. Flickan har både skor och uniform, men har inte varit till skolan idag för hon hade inte pengar till bussresan. Men för morgondagens bussresa har hon pengar åt Marcia. De två yngre barnen gör inte något större väsen av sig. De har ännu inte nått skolåldern, men mat måste de förstås ha varje dag.

"Måste komma ihåg att köpa 2 pounds cornmeal för gröt i morgon bitti." Majsmjöl är ett av det billigaste man kan köpa, 26 cents per skålpund. Tankarna kretsar hela tiden hur hon bäst skall använda sina 7 dollar. "Borde köpa lite mjöl så att jag kan göra ett par dumplings åt Marcia att ta med sig till skolan. Hon är duktig i skolan, Marcia, men lärarinnan klagar över de många frånvarotimmarna. Men när uniformen skall tvättas måste hon ju vara hemma, för hon har bara en uniform. Och vad gör man när man inga pengar har till bussresan och det är 10 miles till skolan...?

"Hur skall jag någonsin få råd att köpa skolskor till Delroy? Ett par skor kostar 50 till 60 dollar. Men... vad är det...? En stor pumpa i diket där... Den måste ha trillat av någon transport. Mmm... stor är den, säkert sex, sju pund. En spricka har den, men annars verkar den färsk. Jag kan ha stewed pumpkin ikväll istället..."

Bakom nästa poinciana träd svänger vägen av och några hundra yards längre bort ligger kvinnans hus. Det är av det allra enklaste tänkbara. Husets stomme består av ihopsatta raka störar. Väggarna består även av störar som står tätt, tätt. Man har låtit varannan stör gå till vänster och varannan till höger om en vågrätt liggande slana. Lite längre upp på väggen ligger nästa tvärslå, men nu går de störar som gått till vänster om tvärslån till höger och tvärs om. Resultatet blir ett flätverk av slaner och störar. Ser snyggt ut då det tillämpas som staket, men passar dåligt som husvägg. Två av väggarna har täckts med cement. Man har alltså cementerat in detta flätverket på båda sidorna. Taket består av korrugerat plåt, men sitter inte direkt på väggarna utan 1 eller 2 dm ovanför. Väggarna når alltså inte upp till taket. Tittar man in i detta hus finner man en smal gång från dörren rakt fram till motsatta vägg. På var sida står en stor dubbelsäng och vid fotänden på vardera säng är inträngt ett skåp och en byrå. Där förvaras familjens kläder och andra ägodelar. Lagar mat gör man ute i skuggan under ett mangoträd. Där sitter man också och äter sin mat.

Här kommer Delroy med en börda torra grenar, som skall användas till att göra en liten eld för matlagningen. Kvinnan sänder Marcia till Mr. Mac's affär att handla ett och annat. "Glöm inte en ask tändstickor," förmanar hon. Medan Delroy hugger lagom långa bitar från grenarna med machetten, skär kvinnan ut en stor klyfta ur pumpan och styckar den i mindre bitar och lägger i en gryta. Innanmätet med alla kärnor slängs vid bananträdets rötter. Jeniva och Sandra tittar nyfiket på mammas förberedelser. Marcia återvänder, Delroy får fyr på brasan och snart står en gryta och kokar på elden.

Dagarna går, solen skiner från en klarblå himmel dag efter dag. Jag ligger där under bananträdet och torkar. Ligger och väntar... En liten kärna bland många bröder och systrar. Jag får sällskap av bananskal och mangokärnor.

Men så en dag är himlen mörk och hotfull. Stora tunga droppar börjar falla och inom ett ögonblick öser det ner. Jorden är så hård och torr och orkar inte ta emot allt detta regn. Det rinner i floder genom tomten och ut på gatan. Fyller snart alla diken. Detta svala regn för mig bort, långt bort. Jag flyter som en farkost på öppet vatten. Dag efter dag piskar regnet, jorden är nu mättad av regn. Träd och växer suger åt sig som svampar. Så en dag tittar solen åter fram. Regnet är snart ett minne blott. Det sätter igång och växer så det riktigt knakar. Bland all sönderbränt gräs tittar små späda gröna grässtrån fram. Snart skiftar ängar och fält i grönt.

Jag ligger nerbäddad i fuktig mjuk mylla invid ett staket. Det känns skönt och vilsamt. Jag har funnit MIN plats på jorden. Jag känner mig som om jag kunde spricka av stolthet. Men... vad är det som händer med mig...? Det spränger och drar... En liten trevande rot får ett fäste och strävar vidare. Blir längre och kraftigare och snart tittar en späd planta upp ur jorden, ett litet blad som strävar mot solen. Solen, livets puls. Jag växer sakta framåt, sänder ut det ena bladet efter det andra. Känner mig för medan jag sakta förflyttar mig ut i den stora världen. Det finns inga träd just här, jag behöver inte trängas bland massa rötter. Och jag har solen alldeles för mig själv.

På andra sidan staketet ligger ett hus. Högljudds reggae musik tränger ut. Jag blir nyfiken och drar mig närmare. Förgrenar mig och växer igenom staketet och in på en tomt.

Jag ser inte så mycket, måste komma närmare. Dagarna går, en och annan regnskur blöter marken. Jag växer vidare tills jag är redo att knoppas. Snart lyser stora gula blommor lite varstans. En grabb med bar överkropp går nerhukad och slår gräs med en machete. "Nej men titta, en pumpa planta! Vi får inte störa dess stam och bladverk, då bär den inte frukt."

En första liten pumpa har bildats där en blomma just givit den dess plats. Jag har blivit Calvins skyddsling. Han tittar till mig varje dag. Ger mej vatten då jag törstar. Jag når fram till ett papayaträd. Tycker om ensamheten, men vill ändå se hur det ser ut i den stora världen. Papayaträdet strävar absolut rakt upp. Bladen sitter direkt på stammen utan grenar och under sitter en mängd gröna och några gula frukter. Tänk att bo så högt upp och kunna se så långt!

En hund av obestämd ras kommer farande. Det är Rover. Han springer fram och tillbaka över min stam och mina blad. Aj... aj... aj...! Smärtan känns ner i roten, mina blad bryts, jag orkar inte hålla i alla mina små pumpabarn! Jag släpper en, jag släpper två, tre...

≈≈≈

Forts...