Calvins skyddsling (A Jamaican Story)

Del 4 ≈ Cirkeln slutes

En gammal man med en åsna stannar och med Calvins hjälp lastas åsnans båda korgar, som hänger en på var sida, med varsin säck pumpor. Den tredje läggs tvärs över ryggen på åsnan. Sedan bär det av i sakta mak. Det gungar sövande här på åsnans rygg.

Nästa dag står vi tätt tillsammans vid vägkanten. Bredvid oss står säckar av kokosnötter och lime. Knyten fyllda med yam, cassava, dashine och coco. Ett berg av stockar med gröna bananer, baljor med mogna bananer, mogna och halvmogna papayor. Vi skall tydligen ut på en resa tillsammans. En skara högljudda higglers håller sig i närheten. Och nu kommer en mindre lastbil med höga sidor på flaket. Den stannar och säck efter säck, knyte efter knyte staplas på varandra på flaket. När flaket är fyllt sätts en planka tvärs över bredden längst bak. Nu tränger sig torggummorna upp och sätter sig på plankan och på säckar och knyten runt omkring och bilen börjar röra på sig.

Motorn brummar högljutt. Lastbilen är tungt lastad och det går inte speciellt fort. Vi passerar en skara getter invid vägkanten. Dom hoppar snabbt upp i gräset då vi närmar oss. Plötsligt stannar motorn, föraren hoppar ur och torggummorna följer snart hans exempel. Vid vägkanten ligger en ko som blivit påkörd. En snabbgående bil står vid sidan. Föraren verkar lätt chockad. Flera bilar stannar. Någon får fram en machete och börjar skära stora stycken ur det döda djuret.

Det blir liv i de övriga. Dom som har kniv eller machete arbetar febrilt för att förse sig med ett stycke gratis kött. Ägaren till kon ger man inte någon större tanke. Skulle han mot förmodan ha sett vad som hänt, gör han bäst i att hålla tyst. Ett skadestånd till den eller dem som varit inblandade i olyckan kan kosta honom en mycket större summa än en förlorad ko. Den kostar omkring 800 till 1000 dollar. När alla försett sig och är nöjda, lämnas resten åt gamarna. Deras luktsinne och syn är så väl utvecklade att dom snart hittat den väntande festmåltiden. Den enes död är den andres bröd.

Vi kommer in till Kingston som just vaknat till liv inför en ny dag. Man ser getter lite här och var, letande i avskrädeshögarna utmed gatorna efter något ätbart. En och annan hund är också ute på jakt efter föda. Hundar som alltid går med nosen mot marken, sökande och med skrikande magar.

En mängd kvinnor med förkläden och sopkvastar sopar trottoarer och rännstenar. Dom ser ut som om dom hållit på och städat hemma men förirrat sig utanför den egna grinden och nu fortsatt sitt städande av bara farten. Men det har dom inte, detta är stadens gatusopare och dom kommer ut varje morgon några timmar.

Överallt är liv och rörelse. Man är på väg till arbete och skola. Plötsligt stannar lastbilen. Värmen i Kingston slår emot en. Luften står stilla. Nu sprids en otrolig mängd knyten ut över trottoaren. Man undrar verkligen hur dessa torggummor hittar rätt bland denna röra säckar och knyten. Alla ser ju likadana ut. Men tittar man noga efter upptäcker man att en del knyten har en viss typ av blad eller kvist instucken i knuten och andra knyten har en färgglad remsa eller liknande kännetecken. De flesta är dock utan märken, men man tycks inte ha några större problem att hitta rätt knyte ändå.

Higglers är ett släkte för sig, ofta är dom kvinnor av den bastantare och tuffare typen. En del säljer produkter från den egna tomten eller gården. Andra har köpt upp frukt, grönsaker och ägg, med mera, från mindre hushåll och säljer sedan dessa varor. Man säljer också diverse husgeråd, sybehör och toalettartiklar till exempel. Det finns speciella torgplatser med stånd, men den största delen sitter nog utmed gatorna och säljer. Stånden är dåligt hopsnickrade, sneda och vinda. De flesta breder dock ut sina varor på säckväv eller kartongbitar på marken och sitter själva vid sidan om. En del gator är så fulla av higglers att det knappast går att komma fram. Utmed husväggen sitter en låg rad av higglers med varor och en annan rad sitter på trottoarens yttre kant, med sina varor inåt trottoaren. Gången emellan är smal och det är all plats kunderna och andra fotgängare har att ta sig fram på. Det går allt annat än fort att ta sig fram har. I rännsten med ryggen mot den yttre raden higglers sitter ännu en rad med sina varor ut mot gatan. Det blir inte mycket kvar av gatan där både fotgängare och trafik måste samsas. Bortom en av dessa otroligt belamrade gatorna ligger landsortsbussarnas terminal och alla bussar som skall ut till landets alla hörn måste igenom detta nålsöga...

Stanken slår emot en. Luften står stilla och vibrerar i hettan. Allt avfall slängs på gatan eller i rännsten och i denna hetta börjar det snart lukta. Man säljer färsk fisk i solgasset. Den ligger oftast i en skottkärra eller liknande kärra med några isbitar omkring. Fisk behöver inte utsättas för solen så länge förrän den börjar lukta fränt. Är det verkligen färsk fisk som säljs...? Det kan man fråga sig. Diverse delikatesser som saltat kött, gristrynen, grisöron eller knorrar, hönsfötter, tarmar, ihoprullade skinn, ko- eller grisfötter och mycket annat kan man också köpa där i solgasset.

I avfallshögarna på de mindre trafikerade gatorna går getter lösa och äter, likaså alla stackars halvsvultna hundar.

Vi pumpbarn packas upp inne i en saluhall där stånden står tätt i långa rader. Hit når inte solen och det är lite skumt härinne. I en hörna av hallen säljs bara kött. Ett antal träbänkar på rad används som både styckbänk och försäljningsdisk. Varje disk har sin ägare. Och bakom disken hänger kanske en ko. Vid nästa disk kanske en gris. Djuret styckas efter ett visst mönster och oftast får man den köttbit som står i tur att styckas. Visst kan man få oxsvans om man så vill, men en ko har bara en svans... Det drypande köttet vägs och ges direkt i näven på kunden utan förpackning. Det gäller att ha en plastpåse till hands, annars kan det tänkas att köttstycket hamnar direkt i kundens väska oinslaget.

Det är varmt och kvavt härinne. Flugorna surrar ettrigt överallt. Ingen tar någon notis om att hygienen inte är den bästa.

Vi styckas, vägs och byter hand och försvinner oftast i en djup matkasse av säckväv. Vi skils åter från varandra. Några av oss möts igen för ett kort ögonblick på landsortsbussarnas terminal. Här står bussar i mer eller mindre dåligt skick, men alla är väldans färggranna. En buss kan stå både en, två eller flera timmar på terminalen innan dess återresa börjar. Då packas taken fullt, men nu för man hem säckar med hönsfoder, majsmjöl, mjöl, socker och salt, virke för husbygge, korrugerat plåt, dörrar och ibland även ett köksmöblemang eller en spis. Allt finner vägen upp på taket. Bussen fylls sakta med trötta människor. Torg- och gatuförsäljare stuvar in tomma baljor, handfat och korgar. Omfångsrika shoppingväskor skall också ha sin plats. Medan man väntar letar man ofta fram en matlåda och en gaffel och äter en välbehövlig middag.

Utanför kretsar ett antal sky-juice försäljare runt bussarna. Dom har en kärra på hjul som ser ut som en låda. Lådan är fylld med rivet is – det vill säga, något som ser ut som snö. Man fyller en liten plastpåse med is, tillsätter lite saft och därefter vatten. Ett sugrör körs ner i isen och drinken är klar.

Medan passagerarna inväntar bussens avgång kommer en jämn ström av försäljare med en plastpåse eller kasse innehållande diverse varor. Det kan vara skokräm, krammar, plastskålar och bullar, eller synålar, tändstickor, tuggummi och sopkvastar. Försäljarna är i alla åldrar, från små barn som borde vara i skolan, till äldre människor som för länge sedan uppnått pensionsåldern, men måste tjäna en slant för att överleva.

Bussen fylls, hatthyllorna är packade, men ännu finns det tomma knän. Ett tomt knä här betyder samma sak som en tom hatthylla. Den är till för att ställa något på. Och rätt som det är fylls ett tomt knä med någon stående passagerares väska eller ett trött barn. Det kan också hända att man får en kartong pipande kycklingar i knäet.

Föraren klättrar upp i bussen och två hårda slag på bussens utsida får den åter att sätta sig i rörelse.

Den eviga cirkeln av vårt pumpaliv på Jamaica är sluten.

≈≈≈ SLUT ≈≈≈