Calvins skyddsling (A Jamaican Story)

Del 3 ≈ Sveket

Calvin pysslar om mig. Chocken släpper och jag växer vidare. Jag möter en klunga bananträd i olika åldrar. Där hänger en stock färdig att huggas ner. Det knakar och gnisslar en dag. Ett av träden håller just på och skjuter ut en stor, mörk blåröd knopp. De närmaste dagarna lyfter knoppen ett av sina kronblad då och då. Under varje blad tittar en liten hand av bananer i minisatyr fram. Hand efter hand ser dagens ljus, tills en helt ny stock har bildats. Nya små planter skjuter upp runt moderplantan. Calvin hugger undan en del av dem. När han hugger ner den gröna stocken av bananer, hugger han samtidigt ner hela trädet. Annars står trädet bara där och tar näring från de unga plantorna.

Det är så mycket liv här. Jag kan inte se så långt som papayaträdet, men jag kryper utmed marken och får många nya vänner. St. Julian heter ett mycket litet träd Det är ett mangoträd och är inte mer an 1 1/2 meter över marken. Dess frukter hänger nästan nere på marken i långa stänglar. En del grenar med frukt måste stöttas med pinnar. Ett annat mangoträd heter East Indien och det är stort och ståtligt. Den breder ut sina grenar och har inga svårigheter att hålla sina ovala frukter utan stöttor. Under breder skuggan ut sig och ger god tillflyktsort undan solen. Alla är inte lika stora soldyrkare som jag.

Två små flickor kommer med en tvättbalja som de fyller upp med vatten vid kranen vid limeträdet. Limeträdet tycker om konstant fuktig jord och har valt att slå ner sina rotter alldeles intill hushållets utomhuskran. Många av oss andra avundas henne. Flickorna Erika och Beverly bär med gemensamma krafter den fyllda tvättbaljan och ställer ner den i skuggan av mangoträdet. De hämtar sina hårband, vita skolsockor och underkläder och sätter sig på huk vid baljan och börjar tvätta dem med hjälp av en stor tvättvål. Glada skratt och tissel-tassel hörs från dem. Så med ens stämmer dom upp i en sång som handlar om en typ av mango som heter Number Eleven. Dom sjunger i Jamaikansk 'patois' [patwa], en dialekt man ofta hör här.

Mi bredda did a tell mi seh yuh go Mango Walk,
Yuh go Mango Walk,
Yuh go Mango Walk.
Mi bredda did a tell mi seh yuh go Mango Walk,
An tief out de Number Eleven.

Tell me Joe, do tell me fi truth,
Oh tell me fi truth, do tell me!Y
Yuh neva go a no Mango Walk,
An tief out di Number Eleven.

A warra dat yuh chattin', Lilly lub o' mi hart,

Lilly lub o' mi hart, 

Lilly lub o' mi hart.

Yuh bredda did a tell yuh seh mi go Mango Walk,

An tief out di Number Eleven.

Yuh mean to tell mi, mi drop o' sunshine,
Dat yuh really believe dat liard?
I never go a no Mango Walk,

So never tief Number Eleven!

Mango Walk (kör version)

När arbetet slutförts hängs kläderna upp på en tvättlina för att torkas, och baljan töms. Skuttande försvinner de inomhus, men återkommer strax med en kam och en stor burk vaselin. Sätter sig åter under mangoträdet och flätar upp varandras flätor. Sedan hjälper de varandra att fläta nya små prydliga flätor. Ett arbete som tar sin tid om huvudet delas upp i små, små fyrkanter – och flätornas antal bara växer.

Mina pumpbarn är nu spridda över ett rätt stort område och växer och frodas. Men... vad är det som sliter och drar i mig på andra sidan staketet? O... Smärtan... Den är värre än då Rover levde rövare med mina blad! Tre, fyra getter som passerar på utsidan av staketet har stannat upp och står nu och mumsar på mina blad! Inget kan jag göra, bara hålla mig fast i marken på denna sidan. Förstår dom inte att det gör ont? Men getter tänker inte på något annat än att fylla sina magar. Och pumpablad tillhör deras delikatesser...

Jag trivs inte riktigt med tillvaron. Jag har alltför många träd runt omkring mig, för mycket skugga och för litet sol. Jag växer vidare men måste förbi flera träd innan jag når lite mer öppen mark. Jag når ett ståtligt kokosnötträd. Tomtens konung. Ibland klättrar Calvin uppför dess stam och hugger ner några nötter med macheten. De unga nötterna kallas vattenkokosnötter och dem hugger han toppen av och dricker direkt ur. Sedan klyver han nöten, hugger av en flisa ur skalet och med den som sked skrapar han ur gelen i nöten och äter. Äldre nötter kallas torra kokosnötter och deras 'gelé' är så tjockt och hårt att det används i matlagning. Man river kokoset, häller på vatten och gnuggar kokoset med händerna och sedan silar det hela. Detta upprepas flera gånger och det man nu fått kallas kokosnötmjölk. Det används i matlagningen när man kokar ris eller gröt på majsmjöl och mycket annat.

Nu börjar jag skymta den efterlängtade gläntan. Måste bara förbi ett litet dekorativt träd först. Det är ett ackeeträd och dess frukter hänger som röda färggranna droppar. Frukten är sluten och får inte plockas förrän den öppnar sig. Den innehåller nämligen ett gift som den dock ger ifrån sig i och med att frukten öppnar sig. Skalet bildar tre klyftor och inne i dessa växer varsin gul, slät frukt som ytterst har en stor, svart glänsande kärna. Calvin brukar med en lång pinne med en klyka i ena ändan peta ner de frukter vars kärnor lyser lång väg i den gapande frukten. Skalet tar man lätt bort och då återstår de små fina, fasta gula klyftorna vars kärna nästan är hälften så stor som själva klyftan, eller frukten. Kärnan bryter man av och ackeen kokas och äts med fördel till något salt kött eller fisk. Nationalrätten här är ackee and salt fish.

Se där... nu har jag nått gläntan där solens värme når marken utan svårighet. Här vill jag stanna. Jag har fått många vänner bland träden, men min bästa vän förblir dock solen. Här finns så mycket plats, jag förgrenar mig och fortsätter växa vidare. Sänder hela tiden ut nya små pumpabarn.

Min husbonde håller på och bygger ett hus i gläntans ena hörn. Men det ser inte alls ut som husbondens eget hus som är stort och grant och har en rymlig veranda på framsidan. Där sitter familjen mest varje kväll efter middagen. Men detta nya hus har väggar av finmaskigt nät. En dag fylls det nya huset med ett hemskt oljud, ett förfärligt kacklande. Erika och Beverly har fått en ny uppgift. Varje morgon skall hönsen utfodras.

En dag säger min husbonde att dom skall släppa ut hönsen en stund. Vilket elände. Alla dessa höns tycktes ha väntat på detta första tillfälle att få komma ut och gå till attack på mig. Dom pickar sönder mina blad fullständigt och mina små pumpbarn tyckte dom speciellt om. Jag ropar på hjälp... Vem lyssnar till en pumpaplanta som ropar på hjälp...? Kanske ändå... Beverly har uppfattat situationen, motar bort hönsen och ropar på Calvin. Hans ansikte mulnar. Hans fina pumpaplanta är i fara. Han hämtar cementblock och ställer runt alla mina pumpor. Skyddar mig från hönsens hårda näbbar.

Farorna är många – men den största har jag ännu inte upplevt...

Här i gläntan får jag en vän som precis som jag kryper sakta utmed marken. Det är en sötpotatis. Den breder ut sig liksom jag, men dess frukter är gömda i jorden. När den blommar vet Calvin att nu kan han leta efter en potatisknöl i jorden straxt intill. Potatisarna som han letar fram med hjälp av macheten, är lite oregelbundet ovala, och mörkt röda i skalet. Vi trivs utmärkt tillsammans, sötpotatisen och jag. Men säg, vilken lycka som är beständig...

Jag trodde Calvin var min vän – troget har han skött om mig och inte låtit mig törsta. Jag känner mig därför alltid lugn i hans sällskap, han vill mig väl. Jag forsätter därför att växa vidare och förgrena mig. Mina pumpabarn är nu stora, tunga frukter, mörkt gröna med någon strimma gult i skalet. Jag anses ha goda arvsanlag och heter Black Pumpkin.

En dag kommer Calvin och hugger av den ena stora pumpan efter den andra. Aldrig har jag upplevt något liknande. Jag lämnas stympad och blödande...

Kan man aldrig lita på någon...?

Mina pumpor packas i säckar och ställs i skuggan vid staketet där jag först satte ner mina rötter...

≈≈≈

Forts...